Sven Wollter: ”Mörkaste tiden i min karriär är nu”

Skådespelaren om: Kärleken, döden, saknaden, 65 år på scenen och den politiska kampen

Andreas Hansson

Sven Wollters 65 år på scenen summeras i en SVT-dokumentär i dagarna.

Samtidigt konstaterar han att hans arbetslivs mörkaste tid är nu: efter Benny Fredrikssons självmord.

– Det är definitivt det svartaste jag varit med om i hela min karriär, säger han till Nöjesbladet.

Det är fredag och råder febril aktivitet hemma hos Sven Wollter, 84, och hustrun sedan 2003, kulturjournalisten Lisa Wede, 66.

– Det är klarblå himmel och en jädra massa snö. Vi ska ha gäster och jag står och lagar mat. Jag tycker att det är vansinnigt roligt, då stannar tiden liksom upp. Min fru går omkring och städar i huset, det är en toppenfredag, säger han glatt.

Sedan hennes pensionering har han flyttat upp till henne i Luleå, men har kvar övernattningsettan på Södermalm i Stockholm.

I dagarna visar SVT Ann Victorins dokumentär ”Sven Wollter – 65 år på scenen” som summerar hans karriär från uppväxten i Johanneberg till i dag. Från glädjen med Tältprojektet, att få undersöka skådespeleriets hantverk underifrån ihop med de fria teatergrupperna.

– Det är det största jag varit med om, även om jag gjort oändligt många större roller. Jag har alltid tyckt att det är min uppgift att inte tro att jag är färdig och kan det här jobbet. Jag kanske är lite bättre än gången innan men blir aldrig färdig. Fråga vilken konstnär som helst, om den än heter Picasso eller Johann Sebastian Bach, ursäkta jämförelsen.

Han skrattar stort.

”Det svartaste i karriären”

Men allt är inte roligt.

– Det är klart att det funnits ups and downs. Just nu är det down. Jag var en mycket god vän till Benny Fredriksson (Stockholms stadsteaters förre vd som tog sitt liv nyligen). Jag sörjer så förfärligt hans bortgång och att han valde den utgången själv. Alla vi som kände Benny sitter nu och frågar oss: vad gjorde vi för fel? Kunde jag ha gjort något som ändrat hans beslut? Jag tror inte det, men jag vet inte. Det gör en ledsen. Det är definitivt det svartaste jag varit med om i hela min karriär.

Svenska medier fick skoningslös kritik av den tillförordnade vd:n för teatern, Sture Carlsson, som efter dödsfallet skrev att Fredriksson lämnat teatern ”till följd av ett gränslöst mediedrev” som ”skapade ett sår som inte gick att läka”. Skriverierna började med Aftonbladets granskning där ett 40-tal medarbetare på teatern gick ut och vittnade om ett hårdfört klimat under Fredrikssons styre. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrev en text om att medierna bör rannsaka sig själva. Wollter har tagit ett andetag och fortsätter:

– Men hälsa Åsa Linderborg att jag inte tror att det var Aftonbladet som orsakade det. Jag tror att det var en väldig ensamhet i den utsatthet han hamnat i. Han älskade hela sin ensemble, och så kommer så väldigt få till undsättning.

Dottern och hustrun dog

Sven Wollter har mist viktiga personer i sitt liv tidigare. Dottern Ylva dog i anorexi 1992, endast 29 år gammal.

– Ylva kom in på Teaterhögskolan när hon var 20 bast och jag tror att hon hade kunnat göra enastående saker, säger Sven Wollter i SVT:s dokumentär.

De spelade mot varandra i Bengt Bratts tv-pjäs ”Jämsides” när hon var sex.

Hustrun Viveka Seldahl spelade han mot många gånger. Ihop på Stadsteatern i Göteborg, i ”Raskens” där hon födde deras son Kalle under inspelningarna, via ”Änglagård” och fram till ”En sång för Martin” innan hon dog i cancer 2001, 57 år gammal.

– Jag har svårt att se den där filmen trots att jag har den hemma. Det var det sista vi gjorde tillsammans. Hennes cancer tog fart sista inspelningsdagen nere i Marocko, sedan följde ett år av kamp, säger han i dokumentären.

”Döden tar inte död på kärleken”

Det var ingen hemlighet att deras förhållande var stormigt. Trots att Sven vid ett tillfälle hade en relation med en annan kvinna och fick barn med henne tog Viveka till slut tillbaka honom. De var oskiljaktiga.

I SVT:s dokumentär återvänder han till ett fält på Kymmendö där ”Hemsöborna” spelades in och konstaterar att det nog bara är han från den inspelningen som lever i dag, förutom möjligtvis någon av pigorna. Håkan Serner, Sif Ruud, Allan Edwall, Edvin Adolphson.

– Det är bara jag kvar, det är tungt. Det svåraste i dag är de glesnande leden. Rickard försvinner bort, Johannes. Det är tufft när det glesnar omkring en. Då är man glad att man har en massa barn omkring sig som jag har.

Hur ser du på döden?

– Döden kan skilja människor åt, men inte ta död på kärleken. Det är en energi som överlever allt. Man bär alltså runt de man älskat i sitt system. Jag hoppas att mina nära ska bära med sig mig i sina system när jag inte kan vara med och sprattla på jordytan längre. Så länge det finns någon som vill hålla i handen så kan jag dö.

Hur ser du på sorgen?

– Den går heller inte att släcka, den bara är där. Man måste fejsa den och lära att ha den med sig, annars tror jag att den hinner upp och sticker en i ryggen. Jag kan förstå folk som har svårt att klara det och söker hjälp hos präster och terapeuter. Jag har mina barn och min fru och andra människor runt mig. De har hjälpt till och haft sorg själva, så vi har omfamnat varandra i det. Närvaro av människor som står en nära är viktigare än något annat tycker jag.

I sin förra roman ”Han hon och döden” skildrade han tankar kring kärleken och döden, verklighet blandat med fiktion. Hans nya roman, ”Britas resa”, som kommer i dagarna har huvudpersoner med liknande vänstersympatier som han själv. Brita är elva år när hon överlever skotten i Ådalen men får se död på nära håll. Och i sitt eget mörker efter Vivekas död hittade han kärleken.

– Jag tror att sorgen fungerar så att man tappat garderingar, ens sinnelag är så öppet att det inte finns något att försvara. Det värsta har hänt. Jag var ensam, hade mina barn och bestämt att jag gjort mitt i kärleksbranschen. Så jag var helt skyddslös när den här kvinnan satt framför mig, säger han i SVT:s dokumentär.

Vill göra mer film

I början på maj åker han och Lisa tillbaka till lägenheten de brukar hyra i Cinque Terre på italienska västkusten.

– Det är ett underbart område. Sedan ska jag till landet och ta det väldigt lugnt. Jag har jobbat hårt med att få klart ”Britas resa”.

Under året har han åkt runt till industrier i hela landet ihop med Kommunistiska partiet, pratat sextimmars arbetsdag på lasarettet I Skellefteå, och ”köttfabriken” i Kristianstad.

– För mig som gammal gubbjävel var det som att åter hamna i skolbänken och lyssna, då känner man sig ung igen serru. Jag fick bekräftat hur tufft det är på många arbetsplatser. Hur ense man är om att den politiska strukturen vi lever i är åt helvete, ett slags åskådardemokrati där folket tittar ner på spelet nere på planen.

Han vill sänka riksdagspolitikernas löner och ta bort partistödet för att göra partierna mer beroende av sina medlemmar och motivera vanliga människors engagemang.

Skulle du kunna komma tillbaka till scenen igen?

– Jag gjorde ”Romeo & Julia” med Eva-Britt Strandberg 2016, sedan har jag stått på scenen när jag talat och propagerat mot Nato men det är ju inte skådespeleri. Teater tar för lång tid, det får vara ett offer I can’t refuse som inte skiljer min fru och mig från varandra under långa tider. Låt mig säga såhär: om Norrbottens teater skulle vilja att jag gjorde någon liten grej när jag ändå bor här uppe och lever så skulle jag väl överväga det. Men ”Solsidan”-filmen fick jag lov att göra för min fru och fler får gärna komma med anbud. Det är roligt som fan att filma om de vill ha en gammal gubbe med.

Fotnot: ”Sven Wollter - 65 år på scenen” sänds på SVT Play söndag 8 april och i SVT2 fredag 13 april kl 20.00.