Den bästa tv-serien på 2000-talet som ingen såg
”Halt and catch fire” vann genom att förlora.
Det var den bästa tv-serien som ingen tittade på.
Joe MacMillan. Cameron Howe. Gordon Clark. Donna Clark. John Bosworth.
De som vet kommer antagligen aldrig att glömma ”I got an idea”, ”Let me start by asking a question”, ”The one constant is you” och Peter Gabriels ”Solsbury Hill”.
Problemet är att alldeles för få känner till de älskade citaten och karaktärerna.
När ”Halt and catch fire” hade premiär 2014 sändes uppskattningsvis 389 manusbaserade dramaserier bara i USA. När serien slutade i fjol hade samma siffra vuxit till över 500 stycken.
Att sträcka upp handen och lyckas få ordet blir allt svårare, oavsett om det gäller vedeldad tablå-tv, kabelkanaler eller strömmade plattformar.
2000-talet har bland annat dominerats av maffiabossar som går i terapi efter att ha tittat på ankor och drottningar som rider på drakar i en värld där vintern har varit en Tomas Ledin-låt i sju säsonger:
Laddad, tänd och på gång.
Matthew McConaughey har löst ritualmord kopplade till ondskefulla pedofilnätverk i diverse träsk. Det har handlat om kemilärare som förvandlats till den elakaste knarkkungen norr om Mexiko – ”I’m the one who knocks!” – och zombieapokalypser där överlevarna befinner sig i en evighetslång Golgata-vandring bland ruttnande tarmar och köttätande kadaver.
I skenet av det blir hisspitchen för ”Halt and catch fire” helt bongo:
”Jo, ja, he he. Det handlar om hur två män bestämmer sig för att bygga en hemdator på 80-talet.”
Meningen var att ”Halt and catch fire” skulle ersätta ”Mad men” på amerikanska kabelkanalen AMC. Första säsongen återanvänder också ritningarna från ”Mad men”, ”Sopranos” och ”Breaking bad”. Handlingen sätter en besvärlig man i centrum, i det här fallet visionären och alfaentreprenören Joe MacMillan.
Poängen är att man behöver klättra upp över just den första säsongen av ”Halt and catch fire” för att nå seriens Machu Picchu.
När berättelsen byter fokus och zoomar in på hur datarebellen Cameron Howe och briljanta ingenjören Donna Clark startar ett företag tillsammans börjar serien sakta vara i en klass för sig.
”Halt and catch fire” hade undermåliga tittarsiffror jämfört med jättarna, budgeten var snål, varje säsong kunde bli den sista. Men seriens skapare, Christopher Cantwell and Christopher C. Rogers, vände begränsningarna till sin fördel.
De hade inte tid att vänta. De skrev utan att våga spara på några emotionella smärtpunkter. Det finns en frihet i att ingen räknar med att du ska lyckas.
”Computers aren’t the thing. They’re the thing that gets us to the thing.”
Joe MacMillans ständigt återkommande flumslogan blir under seriens gång mer och mer älskvärd.
I ”Halt and catch fire” är ”the thing” idéerna och projekten som gör det enklare för människor att kommunicera, förstå och komma närmare varandra. Det är måhända en idealistisk, men mycket berörande, drömbild av värmen, vänskapen och empatin som byggde internet innan Google, Facebook och algoritmer som uppmuntrade hat och ilska tog vid.
Serien är ett mjukt och kolossalt inkännande motstånd mot dagens ”ensam är stark och jag är bäst”-kultur. Dess hjärta är själva motsatsen till ”Make America great again”-populism.
I ”Halt and catch fire” hittar en liten skara misfits ett hem, vänskap och kärlek i varandras kreativitet. Det grundläggande budskapet vilar i övertygelsen om hur hoppfullt och livsviktigt det kan vara att förlora och misslyckas.
Klart att serien ”bombade”.
Vilken annan serie har en lika fulländad avslutning? Jag håller de fyra sista avsnitten lika högt som ”Jungleland” på Ullevi, författaren Tobias Wolff och de bästa säsongerna av ”Cityakuten”, ”Vita huset” och ”The wire”.
Kemin mellan skådespelarna och den lågmälda regin har en makalös och trovärdig tonträff. Ömheten när karaktärerna gestaltar tårar och förluster, besvikelser och ensamma sorgearbeten, avsked och försoningar är svår att komma över och lätt att sakna.
Besluten som inte togs, orden som inte sades, de små tysta ögonblicken i vardagen som förändrade allt, mystiken i det där som förklarar vilka vi blev eller aldrig lyckades bli.
Fjärde säsongen av ”Halt and catch fire” är bland det vackraste som visats i amerikansk tv. Men verkligheten speglar seriens centrala tema med skoningslös ironi.
Under årets Emmy-gala vann ”Game of thrones” kategorin ”Årets bästa serie”.
Sagan om Joe MacMillan, Cameron Howe, Gordon Clark, Donna Clark och John Bosworth ignorerades eller glömdes bort.
”Halt and catch fire” fick inte en enda nominering.