Jag blir fånigt stolt över Alexander Skarsgård
Per Bjurman om svenskens bästa roll
NEW YORK. Alexander Skarsgård ändå.
Han är ju så bra att lite patriotisk stolhet helt fånigt flammar upp i bröstkorgen åtminstone på en utlandssvensk.
Nej, jag är inte precis Lee Strasberg och kan näppeligen bedöma skådespelarinsatser på helt adekvat sätt, men jag förbehåller mig ändå rätten att gilla vissa skådisar mer än andra och Alexander Skarsgård har blivit en stor favorit.
Till viss del har det att göra med att han råkar vara landsman, det erkänner jag. Det blev till min förvåning så när jag flyttade utomlands för snart två decennier sedan. Innan dess spelade sådant ingen roll, vad jag kan minnas. Det, och de, som var bra var bra, oavsett ursprung. Men nu känns det lite högtidligt när en Erik Karlsson sprutar in flest puckar av alla backar i NHL, när hela USA går och nynnar på Max Martin-dängor – och när Alexander Skarsgård fyrar av ett djävulskt leende i ”Succession”. Fånigt, tycker säkert många. Men så är det bara.
Fast den genetiska fullträffen från backarna runt Mosebacke på Söder i Stockholm är ett ess sedd genom vilka glasögon som helst, vill jag nog påstå. Han ger Lukas Matsson – den blågule tech-miljardären han spelar i sista, bitvis helt fenomenala ”Succession”-säsongen – exakt rätt sorts excentricitet, creepy arrogans och knölaktig känslokyla.
Som dom skrev i Men’s Journal häromdagen:
– Lukas Matsson äter upp alla scener han är med i.
Den där förmågan, att understryka rätt personlighetsdrag på rätt sätt och därigenom stjäla hela scener, är enligt min amatöranalys Alexanders främsta egenskap. Oavsett om han spelar ut hela registret i spektakulära over the top-produktioner som HBO-serien ”True blood” och den där vilda Tarzan-filmen, eller arbetar med mer subtila medel i smalare och konstnärligt ambitiösa filmer och serier, lyckas han alltid hitta det påträngande och intressanta hos sina karaktärer.
Mångsidighet, antar jag att man kallar det – och yrkesskicklighet,
Best of Alex? Mja, ”Succession”-Lukas hör definitivt till greatest hits-listan, men min favorittolkning är nog ändå den som Perry Wright, Nicole Kidmans vedervärdige make i ”Big little lies”. Den rollen måste ha varit svinjobbig att göra, men han verkligen briljerade.
Nu får vi snart se den äldste av Skarsgård-bröderna i Michael Shannons regidebut ”Eric Laure” och jag kan inte vänta på att få sitta här och känna mig stolt igen.
ORSAKER TILL EXTAS
• The Hives – Bogus operandi (Singel)
– En sann banger till comeback.
• Lucinda Williams – Stolen moments (Singel)
– Det är omöjligt att inte älska Lucinda.
• The Last Dinner – Nothing matters (Singel)
– Lätt skabrös singel med sympatisk NME-hype.