Gamla Cramps är bäst - i dag
Går och köper "Psychedelic jungle" och "Songs the lord taught us" och får bekräftat vad jag länge anat.
The Cramps är samtidens allra modernaste rock "n" roll-band.
Skivorna i fråga kom visserligen redan 1980 respektive 1981.
Men det spelar ingen roll.
Du hittar inga andra rockövningar som låter mer 2002 än just "Psychedelic jungle" och "Songs the lord taught us".
Det är som att höra White Stripes, Jon Spencer Blues Explosion, Dirtbombs, Moldy Peaches och kanske rent av The Strokes ihopmixade till en enda rykande busgrogg.
Må så vara att The Cramps, en samling depraverade skräckfilmsfanatiker som fastnat i en alldeles egen tidsmaska mittemellan Elvis och Iggy Pop, hyste en starkare kärlek till bisarr rockabilly än till den blues som råkar utgöra grundbulten i exempelvis White Stripes musik.
De har, eller hade åtminstone under det tidiga åttiotalet, likafullt mer än någon annan någonsin haft av det smutsiga häng, den skrovliga kantighet, den råa sex appeal och exakt den dödligt coola attityd de nya, vitala rockbanden i USA fyller sina bränsletankar med.
De senare utgåvorna "Smell of female" och - som jag minns det - rent brandfarliga "A date with Elvis" kan mycket väl korrespondera lika bra med nutiden, men dem har jag ännu inte hittat på cd och vinylspelaren är dessvärre paj.
Däremot är jag inte säker på att det Cramps som finns i dag har så mycket att säga omvärlden. De senaste plattorna har varit rätt tandlösa och till och med en evig tonåring som Lux Interior, Cramps demoniske frontman, blir till slut äldre.
Någon borde dock se till att han sätter samman och hårdlanserar en riktigt fyllig och ambitiös samling så att den unga rockpubliken får en chans att upptäcka denne gyllene länk till historien.
Cramps skulle faktiskt kunna bli för den här scenen vad Byrds var för Madchester-rörelsen i 90-talets början.
Och i så fall kan ju Captain Beefheart, för att nu fortsätta tipsa nykläckta rockers om underbara fynd från förr, få rollen Jimi Hendrix hade då.
Denne excentriske eremit, som sedan länge håller sig gömd ute i Mojave-öknen, var under en period i slutet av sextiotalet så långt före sin tid att vi andra fortfarande inte hunnit ikapp honom och album som "Safe as milk" (från 1967), "Trout mask replica" (från 1969) och "Clear spot" (från 1972) borde få åtminstone de mer öppensinniga delarna av White Stripes fan-skaror att vibrera av upphetsning.
Och nu är du på väg till skivaffären, hoppas jag.
Vidhåller att "Höghus-sång" är en obegripligt förutsägbar och trist singel, men dessbättre har Thåström sparat torrare krut till albumet.
"Mannen som blev en gris" är bra.