Orädd, lysande strängkonstnär
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-02-07
Han dog för ung, för ofärdig, för definitivt, för jävligt.
En strängkonstnär försvann, men ett arv lämnades kvar.
Vi har fortfarande hans blues.
Gary Moore var 35 år när han fick en fråga om sina karaktärsdrag.
– Jag tror att jag är en ganska ärlig person, svarade han. Jag tror att det är det bästa med mig. Jag tror att det sämsta är att jag ändrar humör väldigt ofta. Jag är ganska lynnig, men det positiva är att jag är uppriktig.
Det hade kunnat vara hans karriär som pratade.
Gary Moores artisteri var ganska lynnigt, men det positiva är att det var uppriktigt.
Lika naturligt som hans fingrar tog ackord rörde han sig själv mellan uttryck. Från rock till lättmetal, från blues till elektroniska experiment. Han verkade kroniskt gripen av en nyfikenhet, eller en rådvillhet, som påverkade hans popularitet.
Han hade kunnat göra det enklaste. Han hade kunnat profitera på hårdrockarnas lojalitet, klonat ”Out in the fields” och exploaterat sin Thin Lizzy-bakgrund. Han hade kunnat lägga karbonpapper över ”Parisienne walkways”, ”Empty rooms” och ”Still got the blues” och kopierat sig in bland de givna villasoundtracken.
I stället tog han den konstant som var hans gitarrspel, gav sig ut på fälten och messade runt.
Gary Moore var en lysande instrumentalist. Intensivt nervig, mjukt följsam, okonstlat finessrik. Ärlig i sin vilja att ha roligt i musiken.
Tillsammans med hans enkla allemansröst och uppenbara känsla för stil har det strösslat hans melodier brett. Gary Moore-riff kan dura från Iron Maiden-planschiga tonårsrum, men på andra sidan väggen stampas föräldrafötter i takt.
SVT lånade ”The loner” som vinjett till ”Norra magasinet”, medan ”Over the hills and far away” har gjorts TV4-folklig i ”Körslaget”.
Han är ett hushållsnamn för bluesveteraner, men har hyllats av både vikingarock- och operametaltrupper.
Han kunde ta perfekt plats i Cream-syskonet BBM, för att åtta år senare bilda band med folk från Skunk Anansie och Primal Scream.
Den oräddheten gjorde honom inte bara svårplacerad, rent musikaliskt. Den gjorde honom också väldigt lättälskad, rent mänskligt.