En flyktig musikepok går i graven
Det är antagligen som de själva säger i en färsk intervju i Rolling Stone:
Ingen kommer att lyssna på Swedish House Mafia om tio år.
Men det är likafullt ett fantastiskt stycke svensk musikhistoria som når sitt avslutande crescendo i morgon.
Det är över nu.
I morgon gör Swedish House Mafia sitt allra sista framträdande; det som kallats ”One last tour” avslutas med en sista, säkerligen fullkomligt extatisk urladdning under Ultra Music Festival i Bayfront Park i Miami.
Och sen?
Ja, de enskilda medlemmarna fortsätter väl regera världen som soloartister/dj:s – och SHM:s musik kommer långsamt att falla i glömska.
Det är Axwells egen profetia i en stor intervju i senaste numret av Rolling Stone.
– Jag har en spellista med Bob Marley och frågar mig ofta varför jag aldrig tröttnar på hans musik. Varför låter det alltid så fräscht? Katy Perrys musik om tio år? Ingen kommer att lyssna på den. Vår musik om tio år? Ingen. Jag tror det beror på att Bob Marleys musik är framförd av människor. Alla instrument är organiska, säger han.
Jag delar det antagandet, även om jag inte nödvändigtvis tror att musik framförd på ”riktiga” instrument automatiskt har ett högre värde än elektronisk.
Viss musik är bara inte gjord för historiearkiven, viss musik brinner snabbt i sin samtid i stället. Det betyder inte att den är sämre, bara extremt tidsbunden.
Det betyder inte heller att det Swedish House Mafia åstadkommit under sin korta karriär inte är just så epokgörande stort som det framställts.
Under de åtta år jag varit här är det två svenska fenomen som verkligen gjort avtryck i USA– Stieg Larssons böcker och SHM.
Så sent som för några veckor satt jag här vid mitt skrivbord och såg Empire State Building tändas i gult och blått till den svenska trions ära och jag kunde inte låta bli att, med rodnande kinder, tänka på alla svenska rockband som kommit hit och förärats bombastiska artiklar om förestående USA-erövringar, ofta signerade Bjurman.
Ingen av dem har kommit att skapa ens en hundradels så mycket uppståndelse som dansakten stans mest legendariska skrapa lyste för, blivit en hundradel så omtalade, väckt en hundradel så mycket nyfiken eller fått en hundradel så stor betydelse i den samtida popkulturen – hur flyktig nu den betydelsen än visar sig vara.
Så det är tveklöst en väldigt stor och speciella era som avslutas i stroboskopfladdret i södra Florida i morgon.
Orsaker till extas
Håkan Hellström – ”Det kommer aldrig va över för mig” (Singel)
Så bra att man skulle vilja kyssa honom.
Charlie Leduff – ”Detroit; An autopsy” (Bok)
En skrämmande och deprimerande skildring av en döende stad. Och, i all hårdkokt cynism, fruktansvärt rolig.
James Franco (Skådespelare)
Väldigt rolig som gangster i annars överreklamerade ”Spring breakers”.