Uppdämd ilska tände gnistan till adoptionsfilm

Freddie är 25 år gammal och adopterad från Sydkorea. En dag bestämmer hon sig för att resa dit för att söka sina rötter och biologiska föräldrar.

– Allt är inspirerat av vad som hände en vän till mig när hon gjorde en sådan resa, säger ”Åter till Seoul”-regissören Davy Chou till TT.

Mångfaldigt prisbelönade Davy Chou är född i Frankrike och har thailändsk bakgrund. Numera bor han delar av året i Paris, annars i Phnom Penh i Kambodja.

Han berättar att ”Åter till Seoul” kom till lite av en slump.

– Min vän ringde mig och sade ”jag vill visa dig landet jag kommer ifrån”. Jag var redan i Korea med en film jag hade gjort, vi tillbringade två dagar i Busan. Hon hade numret och skickade ett sms till sin farfar och ville träffa honom, säger Davy Chou.

De åt lunch tillsammans i den lilla staden där farfadern bodde.

– Han var så torr och så tyst, och det kändes hur det kom så mycket ilska från min vän. Det var så mycket som borde ha sagts, men ingen av dem kunde det.

”Gör det”

Det var fascinerande att iaktta mötet mellan dem, konstaterar han – och Chou kände direkt att det skulle kunna utmynna i en fantastisk film. Några år senare hörde Chou av sig till sin vän och berättade om sin filmidé. Vännen sade direkt ”gör det”.

– Ett problem var att hitta någon att spela huvudrollen. Det finns inte speciellt många koreanska skådespelare i Frankrike. Jag träffade de som finns, men det var ingen som kunde matcha manuset. En dag sade en kompis att jag borde träffa konstnären Park Ji-Min, att hon vore perfekt, att hon hade energi, ilska och mörker i sig.

”Kunde hon agera?”

När Davy Chou väl träffade henne såg han direkt att hon hade många likheter med hans huvudperson.

– Men kunde hon agera i en film? Det visade sig att hon var fantastisk. Inte perfekt, men hon hade någonting. När hon agerade var hon så generös, hon gav av alla sina känslor in i kameran, hon var inte rädd för någonting. Det var den mest underbara gåva jag kunde ha fått.

Men det var inte helt okomplicerat. Park Ji-Min brydde sig inte om de ofta osagda regler som finns när man gör film.

– Hon ifrågasatte ständigt, hon argumenterade mot mig, hon hade en oerhört stark känslighet. Hon utmanade mig och hon förändrade mitt sätt att filma.