Jag är i Oklahoma – trots galna regler
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-20
OKLAHOMA CITY. När jag står på femte gatan mitt i Oklahoma City ringer jag La Nilsson och säger:
– Nu är jag i Oklahoma.
Det är säkrast så.
Annars kan han åberopa galna regler som hindrar mig från att hävda att jag nu varit i min 39:e delstat.
Såna fåntrattar är vi, några av oss som bor här borta och rapporterar till skandinaviska tidningar.
Vi tävlar i antalet delstater vi besökt.
Just La Nilsson, en gammal punkare från Hässelby som fotograferar åt norska Verdens Gang, har egentligen redan vunnit. Han bockade av sin 50:e och sista stat– potatisarnas Idaho – redan förra våren.
Men det hindrar honom inte från att nogsamt bevaka oss andra så att vi inte bryter mot det stränga regelverk han och dåvarande VG-korren cykel-Kim introducerade 2006 – lustigt nog utan att någon alls givit dem ett dylikt mandat.
Enligt det räcker det inte bara med att åka nånstans för att kunna säga att man har varit där.
– Nej, man ska ha jobbat eller sovit på platsen för att den ska räknas, predikar delstatsgestapo.
Det betyder att jag, om man nu tar den Hässelby-norska dårskapen på allvar, inte varit i exempelvis Kentucky. Exakt var jag var under de åtta timmar jag tillbringade på vägar, restauranger och butiker i och runt Louisville och Lexington är oklart. Förmodligen var jag ingenstans. Och under inga omständigheter i Kentucky.
Nys, säger jag. Där man har varit, där har man varit. Men likafullt: När jag under ett uppdrag i Dallas plötsligt inser att jag har en hel dag över och kör norrut för att få se Oklahoma blir jag lite besvärad. Det ska ändå vara...på riktigt.
Så efter att jag susat upp längs I-35, förförts av ett landskap präglat av mjuka kullar och oändliga boskapsrancher, konstaterat att man bara kan få in melodramatisk country och kärva predikanter på radion, druckit en sensationellt blaskig kopp kaffe på ett dammigt truckstop och till sist styrt in bland de fåtaliga skraporna i Oklahoma Citys lilla downtown ringer jag helt sonika La Nilsson och informerar honom om läget.
– Nu har du hört min röst från Oklahoma, därmed kan du fan inte påstå att jag inte varit här,
Han köper förstås inte resonemanget. Dels menar han att jag kan ljuga (!), dels upprepar han den imbecilla stadgan om att man måste jobba.
Då bestämmer jag mig för att skriva en krönika – alltså utföra ett arbete – om den 39:e delstaten.
Det är nu gjort.