Kanske oväntat att Roxettes musik blir jukebox-musikal
”Joyride the Musical” fungerar – för det mesta
Publicerad 2024-09-06 23.28
Bland svenska popgrupper är det väl bara ABBA som klår Roxette när det gäller antalet världshits.
Mer oväntat är kanske att när Roxettes musik blir jukebox-musikal, är förlagan en vass och rätt svart engelsk otrohetsroman.
Men det fungerar faktiskt. Åtminstone för det mesta.
Joyride the Musical
Musikal på Malmö Opera, baserad på popgruppen Roxettes låtar och Jane Fallons roman ”Got you back”.
Regi: Guy Unsworth. Originalmanus: Klas Abrahamsson. Nytt manus: Guy Unsworth. Musik & sångtexter: Per Gessle. Musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin, Clarence Öfwerman, Christoffer Lundquist. Med Jessica Marberger, Marsha Songcome, Alexander Lycke, Sara Lehmann, Oscar Pierrou Lindén, Sanna Martin med flera.
Spelas till och med 27 april 2025.
Om någon trodde att Roxettes storhetstid är över, så tror de fel. När jag berättade för utländska kollegor att jag skulle lämna filmfestivalen i Venedig en dag tidigare för att skriva om den här musikalen, var kommentarerna av typen ”Får jag följa med?” eller ”Jag älskar Roxette!”.
Hittills har 85 000 biljetter sålts i förväg.
Precis som ABBA-musikalen ”Mamma Mia!” har historien inget med popgruppen att göra.
Brittiska författaren Jane Fallon är tämligen okänd i Sverige, även om ett par böcker översattes till svenska för ett 15-tal år sedan. En av dem var ”Rätt åt dig!”, men i dag får man vackert specialbeställa originalet (”Got you back”) i bokaffären om man vill läsa den.
Jag tror inte ens att så många vet att Fallon är partner till en superkändis, komikern Ricky Gervais.
Fallons humor är rå, bitsk och mycket rolig
”Got you back” är en riktig bladvändare. Handlar om en veterinär som pendlar och jobbar på två ställen, London och brittiska landsorten. I London är han gift med Stephanie och har en son han älskar. Hustrun verkar han trött på. På landsorten har han en älskarinna, Katie, som tror att han är skild. Så småningom lär vi känna hans allt mer narcissistiska och lögnaktiga sidor. När kvinnorna avslöjar hans dubbelspel, bestämmer de sig för att lära honom en läxa…
Fallons humor är rå, bitsk och mycket rolig, men jag såg inte riktigt framför mig hur Roxettes hitlåtar skulle gå ihop med historien.
Men vad fan… få verkade bli upprörda över att trivsamma ”It must have been love” blev signaturmelodi till en film om en affärsman som hyrde en prostituerad i ”Pretty woman”.
Själva berättelsen har blivit klart sämre
I musikalen har en hel del ändrats. Folk har bytt kön, bytt beteenden, lagts till.
Själva berättelsen har blivit klart sämre. Mycket av det raffinerade i kvinnornas hämndplaner har försvunnit. En väldigt rolig scen när den otrogne mannen (som bytt namn från James till Joe) helt tappar ansiktet under en middag, är helt borta. Kanske svårt att visualisera i en musikal.
Ibland ångrar jag att jag läste boken. Hade nog tyckt bättre om musikalen om jag inte hade gjort det.
Den bedragna hustrun Stephanie (Jessica Marberger) fixar kläder åt kändisar. Så sång- och dansnumren blir ofta klädprakt av bästa slaget. Marberger agerar bra, sjunger ännu bättre och i andra akten växer gestaltningen till ett starkt kvinnoporträtt.
Jämfört med boken är älskarinnan Katie (Marsha Songcome) mer av ett mähä, rent manusmässigt. Men Songcome agerar och sjunger så bra, att man sympatiserar med henne.
Alexander Lycke har en lite otacksam roll som Joe. Hans roll är aningen mindre än den borde vara och han sjunger färre sånger själv. Man får liksom inte riktigt grepp om honom. Synd, för Lycke är förmodligen hela ensemblens bästa sångare. Har utnämnts till bäst i landet i hårdrockskretsar (han sjunger i sådana band också).
I viktiga biroller glänser Sanna Martin som divan som Stephanie ska fixa kläder till. Tonåringen Sara Stjernfeldt är rena fyndet som det gifta parets envisa dotter Stella (två andra tjejer turas om med henne att göra rollen).
Att spelscenerna är på svenska och sångerna på engelska gör inget. Åtminstone i andra akten, där intrigen blir lite tydligare och samspelet mellan prat och musik blir bättre, blir ”Spending my time” och ”It must have been love” till ett slags utmärkta kommentarer till handlingen.
Hade jag fått bestämma, hade man med en hel jäkla jätteorkester längst bak på scenen, gärna fått göra lite maffigare arrangemang. Mindre pop. Varför inte en Roxette-låt som storbandsjazz? Men what the fuck… Clarence Öfwerman & co som arrangerat kan onekligen mer om musik än jag.
I stort sett varenda känd Roxette-låt är med. På slutet i ett slags festpotpurri. Så de flesta lämnar nog musikalen på väldigt gott humör.
Per Gessles musik är för evigt. Turnén med Lena Philipsson bredvid honom blir säkert kanon. Och en Biogubbe som jag, skulle gärna se en filmversion av Jane Fallons bok.