En av de starkaste låtarna som släppts

Markus Larsson

Peter LeMarcs nya singel ”Den tunna tråden” är outhärdlig.

Det är också en av de starkaste låtarna som har släppts på många år.

När jag hälsar på mina föräldrar i Tornedalen är det nästan alltid någon som har dött.

Medelåldern är hög i lilla byn Kassa. De få gårdarna längs landsvägen blir tystare och tystare.

Många fälls av cancer, den lika tysta sjukdomen.

Cancer finns överallt. I Sverige är det enligt statistiken den vanligaste dödsorsaken efter hjärt- och kärlsjukdomar.

Jag rankar inte hemska sjukdomar här, men på något är det lättare att prata om en hjärtinfarkt än cancer. Det känns på något underligt sätt mer konkret och synligt.

Det som gömmer sig ute i skuggorna är mer skrämmande. Och cancer behöver inte ens några skuggor för att vara dold.

Den finns i maten du äter, i luften du andas, i blodet i dina ådror, i generna, hos en vän eller partner eller förälder som du håller i handen eller kanske inte går att trösta längre. Cancer förvandlar våra kroppar till tidsinställda bomber.

Alla känner någon som har drabbats av sjukdomen. Bland mina släktingar och vänner har fyra personer fått diagnosen det senaste året.

Mina föräldrar är gamla nu och luttrade. När ämnet dyker upp i våra samtal brukar de sucka och säga ”Ja, det är ju cancern”. Sedan följer en lång ”Vad ska man göra?”-tystnad.

Det senare gäller även för musik. Inte många vågar tackla det svåra ämnet eftersom det ofta innebär att blotta, och på sätt och vis sälja ut, de mest privata delarna av sitt liv.

Bandet The Mountain Goats, popartisten Regina Spektor, rapparen Nas och svenske rockveteranen Ulf Stureson har skrivit och sjungit om cancer. Det finns säkert fler exempel, men det här är ingen ”genre” som jag aktivt brukar leta efter.

Men få har borrat sig lika djupt in i bröstkorgen som Peter LeMarc i ”Den tunna tråden”.

I en intervju i Nöjesbladet berättade LeMarc att han tagit lite av sina ”fuck off”-pengar och spelat in en skiva där han inte tar hänsyn till något annat än musiken i sitt eget huvud.

På första singeln ”Den tunna tråden” sjunger han om sin frus cellgiftsbehandling. Han placerar sin ångest och förtvivlan och desperation och rädsla — ”låt henne inte dö, låt henne inte dö” — så nära lyssnaren att effekten blir förlamande.

Efteråt sitter jag och slöklickar på datorn och funderar på futtiga rockreferenser, mest för att kunna tänka på annat. Påminner inte melodin i refrängen lite om det dramatiska slutet av John Lennons ”God”? Och vem fan bryr sig?

Enda jag kan jämföra med är countryartisten Jason Isbells brutala cancerballad ”Elephant”.

Båda intar genast en central plats i artisternas diskografi, båda är eller kommer bli stora publikfavoriter, båda försöker sätta ord på en mardröm, båda är så emotionellt påträngande och otäcka och vackra — ja, vackra — att de blir svåra att lyssna på.

När ska man göra det? Finns det ett bra tillfälle?

Allt jag vet är att de behövs.

Utan låtar som ”Elephant” och ”Den tunna tråden” blir musik bara en hobby med en frisyr.