Makalöst, Robyn

Markus Larsson

HULTSFRED. Så står hon äntligen där.

Sveriges största och coolaste popdrottning just nu.

Och Robyn rundar dessutom av årets festival med ett makalöst och digitalt popinferno.

Robyn

Klockan är två på natten.

Festivalen håller precis på att dra sin sista suck när Robyn gör entré.

Och hon känns genast som en främmande gäst som Mister Spock beamat hit från en annan planet.

Inget sprakar ju lika mycket som Robyn.

Ingen annan artist eller grupp sprider samma förbluffande starka stjärnglans omkring sig. Det skulle i så fall vara Howlin’ Pelle i The Hives.

Slår andan ur en

Robyn verkar vara omgiven av ett elektriskt laddat och bländande kraftfält. Man måste nästan ta på sig ett par solglasögon för att ens kunna titta på henne utan att kisa.

Det finns få svenska artister som slår andan ur en genom att bara, tja, ställa sig på en scen och blunda.

Och själva musiken – eller rättare sagt hela showen – har en sexig coolness som slår luften ur kroppen.

Den sena och kalla och mörka smålandsnatten lyser plötsligt upp genom en samlad attack av beats, trummaskiner, elektroniska oljud och popmelodier som, när de är som allra bäst, redan känns som moderna klassiker.

Strålande final

Robyns band består av två trummisar och två snubbar som gömmer sig bakom diverse elektronik.

Det behövs inte mer.

Men det mest slående är hennes uppenbara vilja att göra en konsert som bränner sig fast i publikens minne.

Redan i första låten – en viss cover på Teddybears diggi-diggi-låt ”Cobra style” – slår hennes energi frivolter. Hon håller på att skaka luggen av sig.

Pulsen håller sedan i sig i ett medley med old school-hiphop – ”Buffalo stance, ”Push it” med flera – och ”Konichiwa bitches” och framför allt grymma ”Be mine”.

Alla detaljer stämmer kanske inte. Allt är inte perfekt och anpassat till kyliga festivalnätter under bar himmel.

Men det är ändå en strålande final av Hultsfredsfestivalen 2008.