Den enarmade mannen får oss alla att skämmas

Läs Magnus Sundholms krönika

HOLLYWOOD Sitter vid ett bord och hör gnäll över bortskämda filmstjärnor, stirriga pr-människor och trafiken, trafiken, trafiken.

Då kommer mannen som sågade av sin egen arm för att överleva.

Aron Ralston får oss att rodna av skam.

Ur högerärmen på 35-åringens mörka kavaj sticker en metallkrok fram.

Det är Ralstons verklighet sedan han fastnade i en djup klippskreva i Blue John Canyon i sydöstra Utah våren 2003.

I 127 timmar satt han fastklämd i naturens egen isoleringscell, utan något annat än lite vatten och ett par mellanmål.

Mot slutet tvingades han dricka sin urin innan han med uppbådandet av sina sista krafter amputerade högerarmen och stapplade mot räddningen.

Han är miraklet personifierad.

– Hade jag försökt slå av armen första dagen hade jag antagligen förblött. Nu var blodcirkulationen så svag att jag klarade mig, säger han.

Ralston har ett sånt där leende på läpparna som bara de som brukar knacka dörr om helgerna uppvisar.

Men han säljer vare sig prylar eller medlemskap till någon högre makt.

I stället är han här för att hans öde blivit film.

Och han är bara glad att kunna dela med sig av erfarenheterna.

”127 hours” hade kunnat bli en tårdrypande och sentimental historia. Lika gärna hade det kunnat bli en blodig äckelfest. Men den brittiske regissören Danny Boyle balanserar skickligt mellan fallgroparna. Likt ”Slumdog millionaire” i fjol tar han på oss med på en resa vi inte aldrig sett förut.

Det är en stark upplevelse.

När jag såg dramat på filmfestivalen i Toronto i september var jag tvungen att under vissa scener titta bort.

Mitt under en visning häromdagen drabbades en kvinnlig biobesökare av slaganfall. Då hade inte ens Aron Ralston i James Francos tappning börjat amputera högerarmen med den slöa fällkniven.

Men Ralston vill inte ha våra sympatier. Inte heller vill han särbehandlas på grund av sitt handikapp. Tvärtom.

Sedan olyckan har han bestigit Nordamerikas högsta berg och kastat sig ut på skidor från toppen.

Han har också gift sig och fått barn.

– Min fru har lugnat ner mig. Förr såg jag mig som de aktiviteter jag klarade. Nu vet jag bättre.

På nytt vittnar hans leende om en enorm tacksamhet över tillvaron.

Somliga skulle förklara det med att det bara är de som varit nära döden som förstår att uppskatta livet.

Kanske stämmer det. För oss som träffar honom leder det i varje fall till en liten förändring.

Vi kan inte längre med att gnälla över vardagens trivialiteter.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln