Nya uppsättningen av musikalen ”Hair” är en riktig fullträff
Uppdaterad 2023-11-22 | Publicerad 2023-01-28
Plötsligt finns det två påkostade kanonuppsättningar i Stockholm av musikaler med cirka 50 år på nacken.
”Hair” fungerar fortfarande för att den är fylld av oerhört starka låtar, har en ovanligt färgstark ensemble och är uppdaterad på ett fräckt och modigt sätt.
Hair
Musikal på Göta Lejon, Stockholm. Regi och översättning: Rikard Bergqvist. Med Moonica Mac, Viktor Norén, Lucas Krüger, Roshi Hoss med flera. Spelas till och med 13 maj.
”A Chorus Line” från 1975 är tidlös. Dansare/skådespelare som söker roller under en audition förekommer ju alltid. Nya uppsättningen på Kulturhuset Stadsteatern slutar med showglitter och paljetter i ett oemotståndligt finalnummer.
”Hair” är förstås mer tidsbunden när det gäller handlingen. Kom off-Broadway 1967, men är väl mest känd genom Milos Forman-filmen från 1979. En vilsen grabb (John Savage) från amerikanska bondvischan blir inkallad till Vietnamkriget. Innan dess, under några lediga dagar i New York, möter han ett hippiegäng (bland annat Treat Williams, Beverly d'Angelo och Annie Golden). Party, sex, droger, protester mot kriget.
Regissören Rickard Bergqvist har lånat från sig själv, sin egen uppsättning av musikalen på Göteborgsoperan 2016. Nu har hippiegänget ockuperat shoppinggallerian Mall of Euromania dagen innan öppnandet. De genomför en musikmanifestation mot krig och allt profithungrigt i världen. Gallerior är en bra spelplats för samhällskritiska historier. Som när alla zombier drogs till en shoppingmall i klassiska George A Romero-filmen ”Dawn of the dead” (1979).
Bergqvists uppdatering är fräck, modig, ibland på gränsen till dumdristig. Under andra akten spretar den åt alla möjliga håll, är kanske inte alltid så mycket ”Hair”, men på ett oväntat sömlöst sätt flyter de vitt skilda scenerna in i varandra.
Skildringen av hur världen genom åren drabbats av ondskefulla krigsherrar är obetalbar och mycket fyndig.
”Kusligt lik en ung Mick Jagger”
Ensemblen är makalöst bra. Av affischnamnen – nyligen ”Så mycket bättre”-aktuella Viktor Norén och Moonica Mac – visste jag redan hur bra Norén är. Han imponerade enormt i Green Day-musikalen ”American idiot” för några år sedan och har lika kraftfull utstrålning här. Med långhårig peruk, och i rörelsemönstret, är han nästan kusligt lik en ung Mick Jagger (som han för övrigt spelade i en tysk film 2007).
Moonica Mac sjunger mer än hon agerar, men klarar det också bra. Största rollen har Lucas Krüger, med härligt galen utstrålning som britten i gänget, han introduceras via låtklassikern ”Manchester Britain”.
Emil Henrohn är oftast makalöst rolig. Roshi Hoss, Mary N'Diaye, Caroline Gustafsson, Norea Sandberg och några till får alla bra egna sångnummer. Sällan har så många fått så mycket utrymme i en ensemble.
Leder publiken i allsång
Och så är det låtarna. Kompositören Galt MacDermot (1928-2018) överträffade aldrig ”Hair”, men det har inte många andra gjort heller. Det är det senaste rena Broadway-albumet som har toppat USA-listan, i 13 veckor! Flera låtar toppade listor runtom i världen i versioner från både musikalen och av andra artister.
Inte vet jag hur dagens yngre människor uppfattar musiken. För mig som minns dem när de kom, orsakar nästan varje refräng ett härligt igenkännande.
Och mot slutet leder ensemblen så småningom hela publiken att sjunga allsång i ”Let the sunshine in”.