När Jon Henrik Fjällgren till sist sa något, var det omskakande
Under tre avsnitt har han knappt öppnat munnen.
Men när Jon Henrik Fjällgren till sist tog till orda, så blev det en mycket stark och omskakande berättelse, mer om mobbning än de framgångar han trots allt har haft.
Upplägget i SVT:s ”Stjärnorna på slottet” är ju att de fem deltagarna ska berätta om sina liv, både med- och motgångar, i var sitt program. I bästa fall ska sedan även de som inte står i centrum i just det avsnittet komma med synpunkter och kanske dela med sig av sina liknande erfarenheter och så blir det ett samtal i stället för en monolog.
I förra avsnittet blev Jon Henrik Fjällgren uppenbart berörd av Anja Lundqvists berättelser, särskilt när hon berättade om hur hon blivit mobbad. Han hade velat säga något, sa han. Men fick inte ut något. Käken låste sig.
Kanske var det för att hans egna erfarenheter av mobbning var ännu värre.
För många av oss är väl den tystlåtna norrlänningen den där renskötaren som jojkat i några Melodifestivaler och som är en sådan jäkel på att dansa att han vann ”Let's dance”. Innan dess blev han känd när han vann ”Talang Sverige” 2014.
Mycket mer än så visste inte jag, för jag har aldrig fördjupat mig i hans liv. Inte varit så intresserad, för hans musik är inte min musik, helt enkelt.
Han adopterades från Colombia i Sydamerika till en same- och renskötselfamilj i Jämtland och han drogs tidigt in i deras verksamhet. Kändes som en trygg uppväxt. Så länge han var med familjen.
Annars började helvetet redan i förskolan, där han blev kallad för ”svarting” och ”neger”. Och så finns det de som hävdar att Sverige inte är ett rasistiskt land…
I plugget blev det sedan bara värre och värre, det gick så långt att Jon Henrik började tänka på självmord. Några av hans historier om mobbning var verkligen fruktansvärda.
Hur viktig litteratur kan vara, fick vi ett bevis för när Jon Henrik berättade att böckerna om Gummi-Tarzan stärkte honom. Tiden på gymnasiet i Östersund blev bättre. Han fick vänner. Och förlorade den allra bästa av dem. Även det en stark berättelse.
Och så upptäckte han musiken.
Men även efter de framgångar han har haft, har han efter det drabbats av posttraumatisk stress. Och när han fann kärleken och skulle bli pappa, tog det slut innan dottern föddes och nu kan han och hon inte träffas så ofta som han vill då de bor en bra bit från varandra. Verkar inte så lätt att kombinera renskötsel med att vara småbarnspappa. Och artist på det.
De aktiviteter man tidigare den här säsongen har ägnat sig åt, har inte varit särskilt lyckade. Nu skulle man boxas och det är åtminstone begripligt vad det går ut på. Och han som ledde övningarna, Armand Krajnc, är en före detta boxare de flesta känner till. Men alla var inte lika intresserade.
– Det ser lovande ut, men jag tror jag tar en promenad, sa Lars Lerin med sin vänliga gosfarbrorsröst.
Hur som helst, när Fjällgren om några veckor åter tävlar i Melodifestivalen ser och hör jag på honom på ett lite annorlunda sätt. Med lite extra medkänsla.
Och jag är normalt inte mycket för efterrätter, men Tareq Taylors mandelflarn, vaniljglass och varma hjortron i colasås… då hade jag gärna suttit med vid Stjärnornas bord.