Kampen kommer att bli stenhård
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-05-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
TALLINN
Jag tror fortfarande på Afro-Dite.
Men konkurrensen är dessvärre stenhård.
Belgien, Spanien, Tyskland, Storbritannien, Israel och Estland har alla möjlighet att snuva Sverige på segern.
Efter ytterligare en dags oändliga repetitioner i fräcka Saku Suurhall - ett estländskt svar på Löfbergs Lila Arena i Karlstad, tror jag man kan säga - framstår det svenska bidraget allt tydligare som den stora favoriten i Eurovision 2002.
"Never let it go" är helt enkelt den bästa låten - och Afro-Dite står helt enkelt för det fräckaste framträdandet.
Men vänta för allt i världen med att lägga in segersnusen. Det finns ett helt koppel svåra utmanare i startfältet och här tänkte jag helt kort gå igenom de allra främsta.
Belgien: Sergio är en muskelrockande monstertjur och kan, beklämmande nog, komma att knäcka konkurrenterna på ren urkraft.
Spanien: Banal men effektiv gammelschlager framförd av en ung dam som kan vinna stora sympatier på att hon bantat nästan 50 kilo sedan sedan schlageräventyret - en långkörare till dokusåpa i Spanien i år - började. Ja, det är ju så världen verkar fungera numera.
Tyskland: Blinda Corrina May har av gamla Eurovision-demonen Ralph Siegel utrustats med en äckligt efterhängsen tradschlager av robust, tyskt märke. Har vunnit förr och kan göra det igen.
Storbritannien: Borträknad av många, men det finns en väldigt stark melodislinga i Jessica Garlicks tjusiga ballad.
Israel: Förmodligen politiskt omöjlig just nu, men "Light a candle" är en farlig allsångshymn.
Estland: Jämte "Never let it go" det klart bästa bidraget - och svenska Sahlene framför det med både pondus och energisprakande lust.
Även Finland nämns, för ovanlighetens skull, i förhandssnacket men Lauras "Addicted to you" är bara en sämre version av "Never let it go".
Sen har vi förstås mina transvestiter från Slovenien. Det är tre tunga - eller snarare väldigt lätta - outsiders.
Stor skandal. Det har kommit till min kännedom att Afro-Dite inte alls sjunger "Shake it, shake it".
De sjunger "Shakin", shakin".
Nu måste jag alltså ändra min favoritfras.
På en presskonferens här om dagen var det en lirare som sa: "Jag gillar verkligen Doktor Alban".
Det är ingen mening man hör särskilt ofta.
Det här kan vara det bästa evenemanget i tävlingens historia. Esterna har all anledning att känna sig stolta.
Tvingar hela tiden reporter Lindner, som kommer från Värmland, att ropa efter " Eda".
Han låter då precis som " Roland". Och det är ju vansinnigt skoj.
Shakin", shakin"!