Skrattfattigt och pratigt i Falkenberg

Jens Peterson

”Livat i parken” är Vallarnas sämsta fars hittills

FALKENBERG. Det här är det sämsta jag sett på Vallarna.

Några kufiska krume­lurer i jakt på en intrig.

Annika Andersson och de andra skapar skratt på rutin men det räcker inte.

Året är 1985 och en nedlagd möglig folkpark lockar två intressenter. En man som vill ge den i 40-årspresent till sin fru. Och en hård affärskvinna som ska visa sin chef att hon kan få parken på fötter för en dag och ordna en konsert med en tysk operadiva.

Omständligt

Den som redan nu börjar få huvudvärk ska veta att det blir mer osannolikt och osammanhängande. Inledningsvis förklaras det mycket. Pratigt och omständligt. Glest mellan skratten.

Trots alla förklaringar lämnar man friluftsteatern förbryllad. Det är bitvis välbekanta farsingredienser. En växt i present ges till fel kvinna vilket orsakar A) svartsjuka hos hustrun som skulle fått blomman och B) obegriplig plötslig kättja hos den kvinna som får blomman och sedan blir attraherad av alla presumtiva presentgivare.

Det är väldigt svårt att förstå varför någon gör som de gör i den här pjäsen. Den orädde åskådaren kan försöka tolka och analysera i timmar efteråt. De bästa farserna är tydligare.

Skådespelarna skapar poänger av några ­situationer, och proffs som Annika Andersson och Jojje Jönsson lyckas få till scener där man drar på munnen. Kläder och scenografi piggar upp. ­Hockeyfrilla och pastellfärgade plagg. Stilla flyter ­Ätran i bakgrunden och måsarna skriker sig hesa.

En svår genre

Det är berömvärt att ­Stefan & Krister-gänget i Falkenberg försöker skriva nya föreställningar. Men det är uppenbarligen en väldigt svår genre, och det här känns som en skiss till en fars.

Sista ordet går till Annika Andersson som har ”Livat i parkens” centrala ­replik:

”Så ­roligt var det inte”.