Farah Abadi: Det är väl ingen som vill vara en suris
Tv- och radioprofilen om ”På spåret” och nya rollen i Melodifestivalen
Publicerad 2022-02-04
Det blir mycket Farah Abadi, 34, i tv-rutan den närmaste tiden. Hon är fortfarande kvar i ”På spåret”, ny match i kväll. Och har en viktig roll under Melodifestivalen, premiär nästa helg.
Hela hon utstrålar så mycket positiva känslor att man inte blir förvånad att förnamnet betyder glädje på arabiska.
– Ingen vill väl vara en suris. Det känns bättre att vara en glad skit, folk är snällare mot en då. Det är ett vinnande koncept säger hon.
Nu tar inte direkt Farah Abadi det där med vad förnamn betyder eller inte på så stort allvar.
Men det går onekligen inte att komma ifrån att Farah är en programledare som känns som rena lyckopillret. Spelar ingen roll om hon gör tramsiga tester i SVT:s familjeprogram ”1 mot Sverige” eller om hon svarar fel eller rätt på en fråga i ”På spåret”. Hon går inte bara igenom rutan, som man brukar säga, det är som att hennes goda humör också sprider en speciell sorts värme genom rutan.
Och det där vinnande konceptet har tagit henne ganska långt, förstår man, när man ber henne berätta om sitt liv och sin karriär.
Som hur hon hamnade på radion till att börja med.
”Grät nästan varje dag”
– Jag hade läst media och kommunikation och jobbade som marknadskoordinator. Men jag tyckte det var fruktansvärt, det sista året gick jag hem och grät nästan varje dag. Så jag sökte varenda jobb jag hittade som jag trodde jag hade någon chans att få. På Arbetsförmedlingens hemsida hittade jag ett jobb på en lokal hiphopkanal som tillhör Sveriges Radio. Jag skrev ett personligt brev, hur mycket min mamma har fått skämmas för mig för att jag pratar så mycket och om jag fick det här jobbet kanske hon inte behöver göra det längre.
Det är nästan tio år sedan. Då 23-åriga Farah fick jobbet. Sedan har det rullat på. Med radio- och tv-jobb. Nu regelbundet P4:s ”Karlavagnen”.
Tv-jobben började med att SVT i Malmö ville att hon skulle provfilma för ”Sommarlovsmorgon”.
– Det kände jag var en dröm. Har man vuxit upp i Sverige, så har väl alla barn kollat på det. Jag sa ja direkt, lärde mig alla manus utantill, jag bara skulle vara bäst där och det gick bra. Så halkade jag in på tv.
– Tv är så fruktansvärt kul för att det är ett så stort maskineri, större budget, lite tokigare. I radion känner jag mig annars mer hemma. Det finns inget bättre än att få snacka med människor runtom i Sverige. ”Karlavagnen” är en dröm. Och går det dåligt, spelar man bara en extra låt.
Frågade om att få vara med
Hur hamnade du i ”På spåret”?
– Jag blev inte tillfrågad, jag frågade om jag fick vara med (skratt).
– Jag är anställd på Sveriges Radio. Mitt telefonnummer har tidigare Jonatan Unge haft. Han fick ett telefonsamtal från Charles Franz som då var producent och ringde och frågade om Jonatan ville vara med. Då svarade jag: Hej, Charles, det här är Farah, här kommer Jonatans nummer, men jag kan också tänka mig vara med i ”På spåret”. Han hörde av sig ett par veckor senare.
– Då skickade jag en lista på tänkbara namn att tävla med, där fanns inte Johan Glans med, men sedan ringde de och frågade om jag kunde tänka mig honom. Jag tyckte nästan det var jobbigt. Han är ju en Gud i Skåne. Jag kollade mycket på ”Kvarteret Skatan” när jag var ung. Men det är klart man tar chansen. Och Johan är en underbar människa.
– Vi träffades och fikade i Malmö, för att lära känna varandra innan vi skulle sitta i buren och tävla. Jag tänkte att han skulle vara som i tv, vilket var dumt, jag är inte heller så. Han var mycket lugnare, mer introvert. Det är beundransvärt att vara så mycket larger-than-life i tv, privat är han mycket annorlunda.
– Jag kan inte säga våra styrkor eller svagheter, men fotboll och sport över huvud taget är ett stort mörkt hål. Men vi har som regel att svara någonting på alla frågor, även om vi inte kan. Som i fjol. Jag kan bara två fotbollstränare överhuvudtaget, ”Svennis” och Lars Lagerbäck. Då svarade vi Lagerbäck och det var rätt.
Så du som har vuxit upp i Landskrona, du kan inte en enda spelare där, då?
– Daniel Nannskog kan jag, det räcker väl?
Just nu, när ”På spåret” sänds, är det programmet som folk förknippar Farah med.
Ingen vidare start
Förra året gick hon och Johan Glans till semifinal. I år är deras kemi ännu mer hundraprocentig, de är ett av de roligaste paren, men i första matchen gick det inget vidare, de utklassades av Cecilia Düringer och Jonatan Unge.
Men de fick en ny chans. Efter vinsten mot Patrik Arve och Irena Pozar kan de fortfarande gå vidare.
”Jättetramsigt program”
I höstas ville många barnfamiljer prata ”1 mot Sverige”, där Farah och Erik Ekstrand utförde experimenten och Babben Larsson var programledare.
– Det är ett jättetramsigt program, jag vet du tycker det, men det är själva meningen, det är så himla skoj. Ska vi inte ha tramsiga program, då?
Många ”Karlavagnen”-lyssnare säger ”den där rösten känner jag igen” om de hör Farah prata. Någon enstaka tv-tittare har blandat ihop henne med en annan journalist från Malmö, Nadia Jebril.
– Hon är på DN nu, men har också gjort lite tv. Vi är lite lika. Hon är också palestinier med stort lockigt hår.
Farah är född i Västervik.
– Men då var jag så himla liten. Vi var inte där ett år ens. Mina föräldrar kom som flyktingar från Libanon 1987. Efter Västervik flyttade vi till Jönköping där pappa fick jobb på Electrolux. Efter fyra år flyttade vi till Landskrona där jag växte upp.
”Ett så annorlunda liv”
Vad är ditt förhållande till Libanon?
– Jag var där när jag var 15. Då var det rätt stabilt, för att vara där. Jag åkte dit och hälsade på farmor, själv. Men det är ett så annorlunda liv. Sönderbombade byggnader, vägar som inte funkar, korruption, det är ett tufft liv.
När vi träffas i Stockholm, är det en av de torsdagar när Farah har besökt huvudstaden för att spela in artistpresentationer till Melodifestivalen.
– Jag gör en och en halv minuts presentation av varje artist. Ibland hemma hos dem, ibland i replokalen. Sedan är jag med i direktsändningarna. Ska hänga i green room, liksom vara artisternas bästa vän.
– Någon har försökt övertala mig vara med lite i något sång- och dansnummer, men det håller jag tummarna för att det inte blir något av. Jag kan inte det. Det är Oscars (Zia, programledaren) jobb.
Sedan finns ännu inga planer, förutom mer ”Karlavagnen” i radio. Och jo, ännu ett radiojobb har tillkommit, hon blir även en av de nya som turas om att leda klassikern ”Ring så spelar vi”.
Hemma väntar livspusslet med en 4-årig son, 1-årig dotter och en sambo som är polis som också jobbar oregelbundna tider.
– Han är ”Tunna blå linjen” på riktigt.
Farah berättar avslutningsvis en väldigt gullig historia om hur barn kan se på sina föräldrar, om en av dem har ett så ovanligt jobb som att vara ”känd från tv”.
– Jag har ju varit med på tv sedan min son föddes så han har inte riktigt greppat det. När han har saknat pappa, har han föreslagit att vi kan sätta på tv:n och kolla på honom. Ungefär som om vi båda var med i ett slags ”Big brother” (skratt).
Farah Abadi om…
… sitt värsta experiment i SVT:s ”1 mot Sverige”:
– Det kom aldrig med i programmet. Jag låg på Hötorget med en dräkt med 400 brödbitar på. Det var tänkt att vi skulle se hur många brödbitar duvorna kom fram och åt upp. Men det kom inga duvor, de på Hötorget är väl bortskämda.
… konsumtionen av populärkultur hemma:
– När barnen gått och lagt sig blir det tv-serier. Eller sömn. Jag brukar läsa mycket böcker, men nu blir det mest barnböcker. Lyssnar inte så mycket på musik, det gör jag ju på (radio)jobbet. Annars är Destiny's Child ett favoritband. Men de gjorde ju inte så många plattor, man får lyssna om och om igen.
… en stor last:
– Jag älskar ost. Jag röker och snusar inte, dricker inte kaffe, inte så mycket alkohol heller. Men att trycka i sig ost, kex och knäckebröd … och nu har jag råd med det. Min kille gillar heller inte ost, så jag får ha alltihop för mig själv.