Jessica Andersson borde väntat i 10 år
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-02-05
Markus Larssons schlagerkrönika
ÖRNSKÖLDSVIK. Jessica Anderssons nummer skulle kunna heta ”Empty room 2”.
Men det förstärker inte den vackra förlorarens vinstchanser. Kopian är betydligt svagare än Sanna Nielsens original.
Den globala uppvärmningen har sina fördelar.
När isen smälter i norr måste ju även isbjörnar sadla om för att överleva.
En av dem utbildade sig till studioman, sade upp sig från företaget Säljakt & Is AB, lufsade till Sverige och heter Henric Von Zweigbergk.
– Det här är Sveriges enda riktiga musiktävling, säger repetitionernas ständige och björnliknande styrman.
En liten örfil till programledaren Peter Jihde, sportfånen som inte kan räkna och därför gärna kallar karaoken i ”Idol” för Sveriges största musiktävling.
Melodifestivalen har i genomsnitt tre gånger så många tittare som ”Idol”. Om tävlingen sen lyckas behålla det avståndet är en annan sak.
Tittarnas tålamod och smak kommer att sättas på prov i morgon.
Inte mycket påminner om förr. Ja, förutom en sak.
Jessica Anderssons ballad ”I did it for love” är, till form och utseende, förvillande lik Sanna Nielsens ”Empty room”. Andersson använder samma ljus och effekter och uttryck och sorgsna tema och blåa färg.
Det är ett högt och riskabelt spel. ”Empty room” måste redan nu räknas som en av 00-talets allra största schlagerballader. Den fick högsta poäng av folket i finalen 2008 och har knappast hunnit lämna publikens medvetande.
Själv hade jag nog väntat i minst tio år till innan jag försökte närma mig Sanna Nielsens signaturmelodi igen. Risken att uppfattas som en ängslig copy cat är alldeles för stor.
Ska låten gå vidare måste Jessica Andersson överträffa sig själv och fylla numret med en värme och närvaro och personlighet som hon tidigare saknat.
Annars blir det väl som vanligt. Andersson rasar ner till Andra chansen, igen. Eller stannar på femte plats, igen. Det skulle naturligtvis vara ett ordentligt nederlag, igen. Få artister vill och kan och behöver den här skoningslösa tävlingen så mycket som Jessica Andersson.
Anders Ekborg kan också. Ärkeproffset gör torsdagens mest omständliga repetition och sjunger att han
inte är Gud, bara en budbärare.
Föreställ er att nån försöker öppna ett brev med en fälthaubits.
Ungefär så subtil är musikalfetman i Ekborgs ”The saviour”.
Aftonbladets