Därför är Håkan Hellström så bra
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-01-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Han var nyskild och fullständigt överväldigad av sorg.
Så det brast när han försökte sjunga sin klassiska "Jag ger dig min morgon".
Till slut satt Fred Åkerström bara och grät inför den knäpptysta publiken på det lilla pensionatet i Tällberg.
Jag var inte där själv, men mammas berättelser från den där ljusa sommarkvällen året innan Fred Åkerström dog har gjort så djupa intryck att jag ibland inbillar mig att jag faktiskt satt på första parkett.
Folk hade åkt till Tällberg - Dalarnas allra vackraste vykortsidyll, som specialdesignad av Zorn själv - för att få höra den björnlike skalden bullra och dåna i godmodiga Bellman-tolkningar.
Det blev något annat.
Den stukade mannen kom in i den fullsatta Tällbergsgården, som inte är mycket mer än en bystuga, satte sig på en enkel pinnstol precis framför åhörarna och började stilla och långsamt fylla den timrade stugan med sin sorg, sin längtan och sin ensamhet.
För varje ny, isande ballad blev tystnaden, säger mamma, mer kompakt.
Stämningen mer förtätad. Och luften allt svårare att andas. Sen kom "Jag ger dig min morgon".
Han hann ungefär en vers innan det ... bara inte gick längre. Händerna började darra, rösten skälvde och ögonen fylldes av tårar. Till sist satt den älskade trubaduren, med gitarren i knät, och bara grät.
Mamma, som är sån, ville gå fram och krama honom och säga nåt om att det nog skulle ordna sig, men var alltför tagen för att förmå sig.
Strax därpå gick han och konserten var slut.
Jag kan fortfarande inte höra "Jag ger dig min morgon", en Tom Paxton-tolkning som med tiden blev den svenske vissångarens paradnummer, utan att tänka på de där stora tårarna som trillar nerför Fred Åkerströms köttiga kinder.
Det är ju egentligen en väldigt öm och vacker kärlekssång, tillägnad den vän man under livets allra underbaraste morgnar hittar på kudden intill.
Men för en övergiven och krossad människa kan just den sortens ljusa ljuvligheter vara som frätande syra i såren.
Det stora med Håkan Hellströms nyutgivna tolkning av samma sång - för att nu äntligen komma till utgångspunkten för hela den här krönikan - är att han verkar förstå det.
Göteborgsynglingen har förstås inte Freds pondus eller vulkaniska intensitet, men han laddar sången med ett slags svärtad, ödslig dramatik som å ena sidan kontrasterar ganska bjärt mot textens innehåll men å andra korresponderar oerhört väl med betydelsen originalartisten la i orden den där sommarkvällen i Tällberg för arton år sedan.
Därför, och just därför, är Håkan Hellströms "Jag ger dig min morgon" så satans bra.