En demokratisk styrka – om Sizzla hade fått spela

Markus Larsson

Protesterna lyckades.

För andra gången på kort tid ställer konsertarrangörer in en Sizzla-spelning i Sverige.

Men det skulle ha varit ett större demokratiskt styrke­besked om de vågat låta reggaestjärnan upp­träda i Stockholm.

helskärm

Frågan blev så infekterad i går att flera kunniga journalister och debattörer i sociala och traditionella medier, som annars hugger på allt, duckade.

Att diskutera homofobi i musik är fortfarande ett minfält.

Protesternas måltavla är Miguel Orlando Collins, mer känd som Sizzla. 35-åringen är en av världens populäraste och mest produktiva reggae­artister. Han har hittills släppt över 60 album och mixtapes sen 1990.

Majoriteten av dem innehåller samma budskap som Bob Marleys skivor på 70- talet. Sizzla toastar och sjunger i huvudsak om kärlek, tro och sociala orättvisor mellan fattiga och rika. Musikens laddning är positiv och upplyftande.

Men han har även släppt några hår­resande inspelningar om att skjuta bögar.

Det är låtar som ”Pump up” och ”To the point” som bland annat får hbt-rörelsen att uppmana till bojkott mot Sizzla, ofta genom upprop på Facebook. Det sker inte bara i Sverige utan runt om Europa och Nordamerika.

Låttexterna går inte att försvara. Det vore som att sakna invändningar mot antisemitism eller Buju Bantons ”Boom bye bye”, en av reggaemusikens mest ökända låtar.

Singelns uppenbara böghat väckte med all rätt starka reaktioner på 90-talet.

Homofobin är djupt förankrad i det jamaicanska samhället. Sex mellan män är till exempel olagligt. Och varje protest mot Sizzla sänder viktiga signaler om solidaritet till homosexuella som förtrycks på orätt­visa, religiösa och politiska grunder.

Men den inställda konserten, som skulle genomföras mot löftet att arrangörerna fick kontrollera spellistan i förväg och att Sizzla inte framförde sina hatlåtar, öppnar också dörren för en diskussion om hyckleri och dubbelmoral.

Ska låtarna även plockas bort från Spotify?

Varför drabbades inte hiphopartisten Eminem hårdare när han slog igenom med sina provokativa texter om kvinnor och homosexuella?

Och varför har det alltid varit så tyst om Guns N’ Roses tveksamma ”One in a million” från 1988?

Är det för att avsändarna, Eminem och Axl Rose, är vita och saknar turban?

Före konserten stoppades hade en av arrangörerna, dj:n Sammy K på Slakthuset i Stockholm, ett annat och vackrare förslag.

– Vi hänger regnbågs­flaggor i entrén. Han tillåts sin yttrandefrihet, vi tillåts våran, sa han i en artikel på gaytidningen QX nätsajt.

Ibland måste yttrandefrihet även gälla för artister som, på grund av sin tro och bakgrund, har gjort låtar med vidriga åsikter.

Dialog och debatt är alltid bättre än martyrer.