Bob älskar bara mig - och ingen kan förstå vår kärlek
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Jag har träffat en kvinna som begriper Bob Dylan.
Och en man.
Men Bob älskar bara mig.
"I had been in a motorcycle accident and I"d been hurt, but I recovered. Truth is that I wanted to get out of the rat race".
Bob Dylan skriver knivskarpt som Hemingway med en slö Bob Dylan-humor och snofsigt bildspråk ("hurling horses over cliffs"), ungefär som hans låtar de senaste 15 åren, med några villospår och fåfänga efterhandskonstruktioner men naturalistiskt som sällan i en låttext.
Bob ville ha ro, älska fru Sara och uppfostra barn när han flydde till Woodstock i slutet av 60-talet efter mc-olyckan. Kärnfamilj. Borgerligt liv. Det, bara det, var hela enchiladan.
Men där stod den synnerligen antiborgerliga 60-talsgenerationen - håriga rödvinsmän i svart kavaj och brödsmulor som skrek Ansvar och rökte haschisch - på Dylans grusväg och krävde Den Store Talesmannens återkomst.
Dylanfans har aldrig fattat Bob. Aldrig. De är hopplösa.
Därför är Bob så lätt att älska, därför är han den enda idol jag haft. Bob är en exklusiv älskare. Vi är i en kärleksbubbla Bob och jag och ingen utanför kan f ö r s t å vår kärlek.
Misstänker att alla fans känner så. Men Bob vill bara ha mig. Sådeså, bitch.
Inte ens J Robbie Robertson förstod. Och han skrev ändå "It makes no difference" med The Band. Robbie frågar: "Så, vartåt ska du ta det?" "Vilket", undrar Bob. "Du vet, hela musikscenen", säger Robbie.
Suck.
"Jag vet inte vad någon annan fantiserade om men vad jag fantiserade om var en nio-till-fem-existens, ett hus på ett trädgränsat kvarter med ett vitt kravallstaket, rosa rosor på bakgården", skriver Bob.
Kravallstaket. Haha. Alltså, Bob är hysterisk. Pling pling. Den här sensationella självbiografin, "Chronicles, volume one", är sprängfylld av små komikdelikatesser och det är därför vi älskar den med näbbar och klor. Det är därför vi älskar dig, Bob, så vi gråter, Bob.
Allt börjar i Greenwich Village, New York, tidigt 60-tal. Alltid bitande vinter i Bobs minne när den unge Bobby Zimmerman anländer i rutig skjorta med gitarr under armen från det norra landet. Alla beundransvärda män är högresta riddare som bryr sig fan, som sångaren Dave Van Ronk eller biohjälten John Wayne; stora som livet. Folket i Village är fräna folkmusiker men Bobby älskar inte bara urfäder som Hank Williams eller Robert Johnson utan även poppisar som Ricky Nelson och Harry Belafonte. Bobby snickrar sina möbler av plank och spik från järnhandeln under den dragiga lägenheten på W. 4th Street, Clark Cable är stilig och Suze Rotolo har en hagga till morsa. Bobby är på jakt efter sin sång, drömmen är nära, det finns bara en enda väg att gå: Större än livet.
Bob går dit, och bortom.
Bob. Är. Större. Än. Livet. From the Grand Coulee dam to the Capitol.
Slutet:
"Many got it wrong and never dit get it right. I went straight into it. It was wide open. One thing for sure, not only was it not run by God, but it wasn"t run by the devil either".
Schack matt. Geni.
Jag ritar ett streck på väggen varenda jävla dag tills "volume two" släpps. När det blir vet vi inte, det blåser i vinden som allting alltid gjort och alltid kommer att göra. Look out kid.