Barnet i mig hånskrattar
Fredrik Virtanen om skadeglädjen över att Martin Kellerman visar sig vara en medioker författare
Asså vilket genant människa jag är. Ogin, avundsjuk, småsint.
Det finns ett litet löjligt barn i mig som hånfullt och skadeglatt skrattar som en elefant när Martin Kellerman visar sig vara en helt vanlig man, en medioker författare.
Min generations största samtidsskildare, Martin Kellerman, och hans splirrans nya debutroman ”Allt blir inget” börjar roligt, med en dröm om att vuxna människor fick gå omkring med vuxenblöjor utan att det är något konstigt.
”Tänk om man bara fick kissa på sig, så fick någon annan komma och ta hand om det. Jag saknade den gamla goda tiden när man fick ha blöjor”, skriver Kellerman och funderar kring alla som valt att arbeta som vuxenblöjbytare.
Bortsett från att ordet ”när” borde varit ”då”, ett av många korrmissade slafsigheter, så är det ju en episk spaning, en klassisk ”Rocky”, som är lätt att identifiera sig med (väl, eller? nå, jag skulle älska att få bajsa ner mig och bli bytt på på Folkbaren).
Sedan blir det inte mycket mer. En väldig massa ord på 400 sidor som borde skurits till 150 och sålts som ungdomsbok. Kellerman har skrivit en hygglig roman som aldrig hade publicerats om han inte redan hade varit ett etablerat snille och kändis.
Jag avgudar Martin Kellerman. Finns det någon som inte gör det? Det är inte ens svårt att erkänna trots att det brukar vara jobbigt att ge kredd till någon som är ungefär som en själv. Ungefär samma ålder, ungefär samma kvarter, ungefär samma yrke, ungefär samma livsstil, samma bakgrund.
Det är så mycket enklare att älska en 23-årig kvinnlig popstjärna eller en 67-årig manlig filmstjärna. Långt ifrån hem.
Kellerman, och seriestrippen ”Rocky”, är ju jag - men snyggare, smartare och roligare, ungefär som en reklamfilm som fångar mig eftersom den lägger sig just ovanför den jag är och får mig att vilja köpa ett något lite bättre liv. Dessutom har jag träffat Kellerman och han är lika kul, cool och trevlig som han framstår i ”Rocky”. Lite blygare möjligtvis. Han är perfekt, karlfan.
Skådespelaren Jonas Karlsson är en annan perfekt herre. Snuskigt begåvad och sympatisk, och det måste erkännas att det gladde mig en smula när inte heller han visade sig vara lika bra på att skriva noveller eller roman som på sitt vanliga gebit.
Jag kan inte skådespela. Alltså är det lugnt att beundra Jonas Karlsson. Jag kan knappt rita av ett hus, alltså är det lugnt att beundra Kellermans ”Rocky”. Däremot ska jag kunna skriva. Har skrivit några romaner som jag inte velat ge ut eftersom de är mediokra. Hade varit plågsamt att se Kellerman, eller Karlsson, släppa bättre böcker.
Puh.
”Allt blir inget” är ingen dålig bok. Men det är inte litteratur i bemärkelsen ”en författare”. Den är tunn, pratig och det tog flera kapitel innan jag insåg att det var olika berättarröster eftersom alla lät likadant.
Min skadeglädje är genant men vad fan. Det finns rättvisa i att Kellerman inte är bäst på allt.
Fråga Fredrik
Rödlöken, vad pratar du om? Har du aldrig smakat picklad rödlök? Smaka picklad rödlök din idiot! (Skojar bara, jag vet att du skojade, ingen kan på allvar hata på rödlök.)
/Petra
SVAR: Här skojas inte! Rödlöken ska passa sig väldigt noga. Och jag har självaste Lisa Förare Winbladh på min sida, fatta!
Veckans ...
BABE. Jerry Williams. Sveriges obestridlige rock’n’roll-kung skulle lägga av och gör i stället sitt fräckaste, larmigaste album någonsin. ”Ghost rider” är så nära äkta träskrock det kan bli utan att flytta Solna till Mississippi.
FÖDELSEDAGSKALAS. Dataspelet Super Mario Bros är nu 30 år. Tänk all tid som hade kunnat användas till nåt vettigare?
HYRFILM. ”St Vincent”, en bagatell som lyfter till nästan ”Om en pojke”-nivå tack vare Bill Murray som elakt fyllo med, förstås, ett hjärta av guld.
POPALBUM. ”Anthems for the doomed youth”, The Libertines. Pete Doherty och Carl Barât återförenas efter 13 år och det låter lika vitalt, det enda som skiljer är att det inte är lika satans slamrigt och punkigt. Blake, Lord Byron och romantiken har blivit pop med taggar. I vanlig ordning kan de inte skriva melodier.
TV-RÄTTELSE. ”Blunt talk”, Viaplay, komedi om en dekadent programledare spelad av Patrick Stewart, tappade farten efter den ljuvliga piloten. Sevärd men inte mer.
DEPPLÅT. ”Music to watch boys to”, Lana Del Rey fortsätter att vara det finaste världen har i rock noir-genren. Hon utlovade nytt sound men låter ännu som ”Ultraviolence”.