Thåströms nya låter som vanligt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-04-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
"Fortsätt å fortsätt å va're själv", löd predikan för tjugotre år sedan.
Och Thåström lever fortfarande som han en gång lärde.
Han är så mycket Thåström på nya singeln att det nästan känns som att någon driver med oss.
Den heter "Höghus-sång" och är väl inte dålig i ordets egentliga mening. Där finns, om inte annat, den patenterade energin.
Men jag är ledsen:
Det låter förutsägbart. För att inte säga otroligt förutsägbart.
Thåström har, känns det som, spelat in exakt samma dramatiskt goth-brötiga åttiotalslåtlåt till varenda soloplatta - och skrivit åtminstone två dussin texter med samma "europeiska" tonfall, samma metaforer och till och med samma fraser.
"Jag ska bo nånstans i Warszawa", börjar det.
Kan man tänka sig.
Själv har han säkert en annan syn på saken och jag gör mig verkligen inga illusioner om att denne notoriskt opåverkbare tjurskalle bryr sig ett skit om min kritik. Han tänker garanterat fortsätta att göra vad han har lust med. Fair enough.
Men som lyssnare och gammalt fan tar jag mig ändå rätten att beklaga utvecklingen.
Joakim Thåströms signum var en gång det ständiga framåtskridandet. Vägran att stagnera. Varje ny inspelning innebar ett nytt steg, en ny utmaning.
Nu känns det som att den gamle stjärnan gått in i studion och "gjort" en Thåström, på ren rutin.
Hoppas verkligen han har något mer ambitiöst, inspirerande och fantasifullt att komma med på nya albumet. Annars är det kris.
Fjodor, däremot, står för en rätt styv insats på den aktuella Nationalteatern-tributen.
Versionen av "Barn av vår tid" kunde kanske vara något mer innovativ - och duettpartnern Dogge förtjänade definitivt större utrymme. Men det är rätt så fantastiskt att höra hur han, medelst en ocean undertryckt vrede och ett Diamond Dogs i högform, förvandlar Göteborgsproggens främsta klassiker till ett Ebba Grön-nummer. Trodde man inte, att det var den delen av den svenska punkens glimmer twins som skulle regera våren 2002.
Annat stort på Nationalteatern-skivan är The Arks discoversion av "Kolla, kolla", Soundtrack of Our Lives och Nina Perssons "Bängen trålar" samt Osslers förvridna tolkning av Ulf Dagebys egen "En dag på sjön".
Samlingsplattan RKU och Border just givit ut till stöd för det plågade palestinska folket är en smula mossig, men det spelar ingen roll. Just nu, när massmördaren Ariel Sharon tillåts leva ut sina våtaste drömmar på stulen mark, ska ni givetvis köpa "Framåt! För Palestinas befrielse" ändå.
I dag begår det ena
av de två stora grön-vita lagen premiär och jag säger som alla andra på Södermalm: Jag har väntat så länge på just denna dag, det är skönt att den äntligen kommer.