Tänk om mångfald drar tittare, SVT?
Mångfald är ett idiotisk krav på ”Morgonstudion”, skriver Johan Croneman i Dagens Nyheter.
Jag tror tvärtom. Ett SVT-flaggskepp måste visa hela Sverige för att lyckas med uppdraget.
Vårens tv-branschsnackis har varit SVT:s omgörning av gamla ”Gomorron Sverige” till ”Morgonstudion” som börjar i höst.
Själv tycker jag att ”Gomorron Sverige” varit bra.
Särskilt jämfört med TV4:s morgonprogram som består av reklam, lata matlagningstips, förvirrat mys, billiga provokationer och blott enstaka pålästa frågor, vanligtvis från Jenny Strömstedt. ”Nyhetsmorgon”-konceptet är ett destillat av Peter Jihde: ”Jaha, wow! Det hade jag ingen aaaaning om, berätta mer! Efter reklamen”.
Medan SVT:s morgonprogram haft journalistik som ett stabil basgång där trams, panelprovokatörer, recept-tv och lifestyle varit harmonierna och de enstaka skorrande solona.
Men ballt, ungt eller hett har ”Gomorron Sverige” inte varit. Och SVT bör göra om program där tittare försvinner. Vilket är ett generellt, närmast världsomspännande morgon-tv-problem som SVT har att tampas mot.
Man måste hitta nya tittare eftersom inte ens de gamla stannar kvar.
Debatten har främst gällt bristen på mångfald. De nya huvudprogramledarna ser ut precis som de gamla, fast 25 år yngre. En homogen, arketypsvensk medelklassuppställning i 40–årsåldern. Som jag, hela bunten, fast snyggare.
Svidande kritik riktigades från 12 före detta eller nuvarande medarbetare, däribland Alexandra Pascalidou, Doreen Månsson och Tara Moshizi. Sedan var den offentliga debatten igång. Nätets ”alternativa nyhetssajter” och sociala medier svällde förstås över av avsky mot krav på ”politisk korrekthet”.
Anne Lagercrantz, hög chef vid SVT, insåg problemet:
– Det här är ett dreamteam men när det gäller mångfald nådde vi inte ända fram.
Samtidigt påpekade Lagercrantz att det finns många typer av mångfald, att det är en större fråga än vad som syns i rutan, de gamla vanliga bortförklaringarna om hur krångligt allt är.
Inflytelserika tv-recensenten Johan Croneman på Dagens Nyheter, som sågar ”Gomorron Sverige” och brukar hylla Aftonbladets ”AB Morgon”, var i senaste krönikan inne på samma linje. Han ser fram mot ”ett radikalt nytt, bättre, mindre ängsligt och betydligt tuffare program”.
Mångfald är en god idé, tycker han, men inte just här:
”Att kräva varje enskild redaktion, varje program, på en representation som i mångfald och etnicitet motsvarar hela befolkningen är självklart ett idiotiskt krav.”
Vem som krävt att varje enskild SVT-redaktion och varje enskilt SVT-program ska ha representation utifrån etnicitet, ålder och socioekonomisk status är i skrivande stund oklart. Croneman får återkomma om det. Den här debatten gäller ett SVT-flaggskepp som ska sända minst fem dagar i veckan året runt, inte ett enstaka ”Dokument inifrån”, en Tom Alandh-dokumentär eller ens en säsong av ”På spåret”.
För mig är krav på mångfald motsatsen till idiotiskt, en självklarhet. SVT har ett större jämlikhetsansvar än något annat medieföretag eftersom hela folket bidrar till finansieringen.
Men låt oss bortse från att jag har politiskt korrekta åsikter och istället fokusera på en självklarhet alla, inklusive Lagercrantz och Croneman, verkar ha glömt:
Identifikationens relation till tittarsiffror.
I denna moderna, kommersiella tillvaro vi befinner oss, där även SVT räknar ögonpar som vilket TV4 som helst, borde det vara ett självklart argument för att visa upp ett Sverige som inte bara ser ut som Carolina Neurath, André Pops, Karin Magnusson och Pelle Nilsson.
Ville ni inte ha nya tittare, SVT?
VECKANS...
…NATIONALDAGS-SVT. Fiolrockare spelade fiolrock. Anne Lundberg talade skånska, klädd i rött, ständigt skicklig programledare. Svante Thuresson, 80, sjöng ”Hej systrar, hej bröder”, cool som en swimmingpool. ”This land is your land” på svensk-samiska med Sofia Jannok, finfint. Tal av statsminister Löfven, Lisa Ekdahl med bossiga nyhitten ”Amelia”. Kungafamiljen i gamla kläder, folkdans, lite fakta om flaggan, utmärkelser till Stockholms gaykör. Mariestads blåsorkester och Lions. ”Änglamark”, Kristin Amparo, blåsorkester och parader, solen sken, bandet var enormt, barnen viftade med flaggor. Trevlig tillställning, ovanligt bra 6 juni-tv.
…TV-FILM. ”The wizard of lies”, HBO Nordic. Självaste Robert De Niro som finanskurken Bernie Madoff, som erkände sig skyldig till bedrägeri och pengatvätt och dömdes till 150 års fängelse. Regisserad av superproffset Barry Levinson (”Rainman”, ”God morgon, Vietnam”) och med Michelle Pfeiffer i otacksam biroll. Bra film, ändå är det svårt att bli klok på vad som drev Madoff till att blåsa så många människor och krossa sin familj.
…TV-FILM II. ”War machine”, Netflix. En gravt karismatisk och roligt överspelande Brad Pitt som fyrstjärnig general – en roll baserad på nyligen sparkade säkerhetsrådgivaren Michael Flynn efter ryska kontakter – under Afghanistan-kriget, med Topher Grace som sidekick och Ben Kingsley i biroll som president Hamid Karzai. En lågmält bisarr film, i skärningspunkten mellan realism och satir. På bio hade den varit hemsk, på tv ett litet fynd.
…STÅUPPKOMEDISHOW. ”Staying alive”, Tracey Morgan (Netflix). Ännu roligare andra gången från ”30 rock”-stjärnan.
… FÖR ÖVRIGT. Apropå det allt vanligare fenomenet ”filmstjärnor i tv-filmer” så jobbar radarparet Martin Scorsese och Robert De Niro ihop på ännu en långfilm, för Netflix. Inte nog med det, ”The Irishman” innehåller även Al Pacino. Herrtyngre blir det bara om även Gene Hackman dyker upp, men han slutade filma tvärt för 12–13 år sedan, man kan undra varför.
Följ Fredrik Virtanen på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande texter.