”House of cards” – ett totalt mörker
Dystra, cyniska, klumpiga säsong fem är här. Tack för vår tid tillsammans, kära ”House of cards”.
Allt fint har ett slut.
Säsong fem av Netflix flaggskepp har just släppts och nio, tio avsnitt in är serien fast i en orimlig, iskall, löjlig labyrint.
Manusförfattarna yrar runt som kycklingar med kapade huvuden.
Säsongen inleds som ett Donald Trump-lajv. Det alltmer obehagliga maktparet Frank och Claire Underwood, alltmer stelt och alltmer förutsägbart spelade av Kevin Spacey och Robin Wright, är i medialt blåsväder och deras plan blir enligt klassiskt fascistiskt mönster:
Skräm befolkningen och erbjud hårda tag för att avleda från riktiga skandaler och tillskanska sig makten. Taktiken skildras larvigt övertydligt. Eftersom den hatmånglande Trump-valrörelsen redan fanns var serien tvungen att ta i så att den sprack. Resultatet blir otänkbara händelser och mediala påhitt.
Ånej, ska vi skriva ett avsnitt till? Vad ska vi hitta på? Hjälp!
Men den storyn tröttnar serien snart på, istället fantiserar man ihop en fantastisk konspirationshistoria med otänkbara konstitutionella förvecklingar, långt bortom hur Trump anställer sin egen familj i Vita Huset. Allt för att hindra svenske Joel Kinnamans republikanska guvernör från att bli president.
USA beskrivs som en bananrepublik där en totalitär Underwoods-regim utan problem kan marschera över parlament, medier och delstater. Allt är cyniskt, kallt och elakt. Ett totalt mörker. På alla vis. Det finns förstås enskilda scener som glimrar, men jämfört med tidigare är serien skit. Lyxig skit, men skit.
Jag kanske låter sur men jag ledsen.
Jag har varit så förtjust i denna serie, som bygger på en lika briljant brittisk förlaga. Och nu har skaparen Beau Willimon hoppat av, kanske är det vad som syns. Ingen verkar ha lett manusarbetet. Författarna svettats i panik för att klara av varje avsnitt. Ånej, ska vi skriva ett till? Vad ska vi hitta på? Hjälp!
Många fans tröttnade redan förra säsongen men jag uppskattade den storstilade såpopera som serien växlade till. Den hade charm och låtsades inte ha mycket att göra med verkligheten, vilket säsong fem förödande nog gör.
Men det är ren dystopi, komplett med banalt George Orwell-språk, statskuppsförsök och Machiavelli-formulär om hur makt bäst utövas. Allt handlar om makt, makt, makt. Absolut ingen politik och inga idéer förekommer längre. Vilket bli lika tröttsamt som den silvergrå estetiken.
En science fiction-version av Donald Trump men utan komisk frisyr på toppen.
Eftersom verkligheten kommit ifatt dikten blir det som en science fiction-version av Donald Trump, men utan den färgsprakande, bisarre, okunnige Trump med komisk frisyr på toppen. Hur skulle man kunna fantisera ihop en sådan figur? Så i ”House of cards” värld är nästan alla karaktärer de dystert sluga Steve Bannon-figurerna eller den professionella politiska eliten som drar i marionetten Trump eller smutskastar hans motståndare.
En tråkig, icketrovärdig historia.
Det är förstås inget att gråta för, egentligen, det finns massvis med andra, men jag har verkligen tyckt om den här serien, varav de första två säsongerna är tv-historia. Nu finns inget magnifikt slut som kan rädda alla bortkastade timmar.
Säsong fem är som att en kär gammal vän plötsligt ger upp och beställer en lobotomering. Man har inget annat val än att skiljas åt.
VECKANS...
…STUDIO. ”Agenda”, SVT. Apropå mörker, jag hade inte tänkt på det förr men på en annan, närmast antik på-landet-tv, togs studions dystra toner helt över av svärtan. Det såg närmast svartvitt ut. Scenografen för gothrock-Agenda behöver pigga upp studion till hösten.
…STANDUPCOMEDY. ”Staying alive” (Netflix). Tracey Morgan dundrade in i Tina Feys magiska komedi ”30 Rock” (HBO) som den snurrige, stereotype, svinrolige sidekicken till Alec Baldwin. Sedan höll han på att köra ihjäl sig och nu denna roliga, starka och klyftiga stand-up-show. Tracey Morgan är roligast just nu.
…LEIF GW PERSSON-IDÈ. Vore det inte makalöst om han istället för att lösa gamla mord spankulerade omkring med sin käpp och pekade på låga vattennivåer, kofjärtar och kycklingar som sprider campylobacter? Han skulle kunna göra en makalös insats och roligare än så blir väl inte miljömedveten tv. Varsågoda, ni får denna programidé gratis, TV4. Eller SVT, Persson jobbar ju överallt.
…DANS. Tango! Eftersom jag dansar lika elegant som ett skruvstäd har jag aldrig försökt själv, men beundrar de som kan. Som Maria Rego och Juan Copes som dansade i 50 år men sällan stod ut med varandra. Missa inte SVT2:s tangotema på lördag, start kl 19.05.
…DOKUMENTÄR. ”Dokument utifrån: Steve Bannons värld” var en både pedagogisk och otäck inblick i en av männen som styr och ställer med världens mäktigaste man. Finns en månad till på SVT Play. ”Dokument utifrån” är en verklig juvel, världsklass, vare sig man producerar själv eller köper in, som denna gång av välkända filmaren Michael Kirk. Och apropå krönikan: När verkligheten är såhär obehaglig, då är det inte lätt för ”House of cards” att komma på något mer rafflande. Ingen ursäkt, men en förklaring.
Följ Fredrik Virtanen på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra heta texter.