De tar farväl – med glädje

Hanoi Rocks visar hur ett rockband ska dö

Ska rockband dö ska de dö så här.

Inte som de dog i december 1984.

Tjugofyra år efter Hanoi Rocks brutala fall får de nu ta farväl på rätt sätt.

helskärm

Det är en av rockens mest ältade, empatilockande historier.

I slutet av 1984 stod finländska Hanoi Rocks inför en utsåld USA-turné. De festade med Mötley Crüe. Vince Neil satte sig berusad i en bil.

Han krockade och överlevde. Hans medpassagerare dog. Han hette Nicholas ”Razzle” Dingley och var trummis i Hanoi Rocks.

Allt förstördes

Turnén ställdes in, bandet splittrades, det breda genombrottet blev till ingenting.

Ryktet om nästa stora namn blev till luft.

Michael Monroe fick aldrig bli någon världsstjärna.

Det är en alldeles vidrig berättelse.

Återuppstod

För sju år sedan återuppstod de till slut, med en tilltagande kultstatus, samt en omedvetet god timing för den stundande sleazevågen, och nu har de alltså bestämt sig för att sluta igen, på ett självvalt sätt.

Det här är sista Sverigespelningen någonsin. Efter jul fortsätter avskedsturnén genom Japan och hem till Finland.

Det verkar värdigt, allting.

Michael Monroe är ju en världsstjärna. I sin egen värld, och i de små världar han besöker. Rörelserna, dansen, saxofonen och guldboan, hans sätt att slunga mikrofonen runt sin hals, allt är en lysande arenafrontmans estetik.

Han gör entré till ”Obscured” och bjuder sedan den bluesiga, sminkade, uppknäppta rock’n’roll som gjort Hanoi Rocks till en hel genres inspiratör. Drabbande i ”Boulevard of broken dreams”‚ behagligt i ”Don’t you ever leave me”.

Bristerna stör inte

Ljudet skenar, sången har låtit bättre och han har varit mer extatisk på andra scener förr (alla mellansnack handlar om att publiken måste backa och dricka vatten), men i slutsjoket gör det inget, glädjen segrar, de små hitsen och saxofonen.

Det är ett bedårande liveband som turnerar sig ned i graven.