Farväl, min älskade vän och mentor
BORLÄNGE. – Don’t worry, I’ll take care of the kid ...
Det var vad Elaine, surrogatmamman, sa till min riktiga mamma när de sågs under de magiska lyktorna på 88:e gatan förra året.
Vem ska göra det nu då?
Det har gått en vecka sedan jag, på väg ut till Newark och det som fram till dess kändes som en rolig resa till Sverige, fick det förkrossande beskedet att min älskade vän, extramamma och New York-mentor Elaine Kaufman gått ur tiden.
Sedan dess har några av världens bästa skribenter hyllat henne med fantastiska texter och man kan som mindre begåvad penna känna att det finns mycket
lite att tillägga.
Men jag måste berätta något om den ära, det privilegium, den oerhörda fröjd det varit att få lära känna en så remarkabel människa.
Hon hade egentligen inga skäl att bry sig om mig, jag var en nobody bland högdjur, till på köpet från ett annat land, och hon saknade i sanning inte vänner.
Men efter att jag några gånger i veckan under sju-åtta månaders tid mitt första år i stan, 2005, dinerat solo vid enmansbordet under Neil Leifners fantastiska Kennedy-porträtt tyckte Tony, den förträfflige kyparen från Kosovo, att det var dags att möta värdinnan.
Jag hann dock aldrig riktigt presentera mig förrän hon avbröt.
– Yeah yeah, you’re that swedish guy, rosslade hon på sin tjockaste Bronx-dialekt och gestikulerade åt mig att sitta ner.
Såklart. Man gick inte så ofta på hennes joint utan att Elaine – på ständig rond mellan favoritborden längs ”the
line”, från åtta-nio till två på nätterna – hade koll på vem man var.
Sedan gjorde hon mig, med en generositet jag fortfarande inte kan förstå men är gränslöst tacksam för, till en del av sin familj. Såg till att jag blev en av stammisarna. Presenterade mig, med sina omtalat unika insikter om vilka som passade ihop, för människor som blivit mina vänner for life. Försäkrade sig om att jag fick vara med när temperaturen under de mest oförglömliga nätterna steg vid gamla Sinatra- eller Norman Mailer-borden.
Och när historierna var som bäst, skratten som högst och stjärnglansen hos stolsgrannarna som mest bländande, kunde jag plötsligt, bara i förbigående och utan att någon märkte, få en moderlig klapp på armen och en varm blick som sa:
– Jag vet att din familj och vänner är någon annanstans, men du kan känna dig hemma här nu. I’ll take care of you ...
Mest givande var det kanske ändå de stilla kvällarna när vi satt ensamma och Elaine berättade om sitt häpnadsväckande liv, om sin kärlek till Jussi Björling och Ingmar Bergman och om de bästa kvällarna där uppe. Som när Jackie Kennedy dansade. Eller när hela New York Rangers kom in med Stanley Cup-bucklan efter segern 1994. Eller när Nurejev och Baryshnikov tävlade bland borden.
Det hände att jag blev ombedd att go fuck myself också, och några försök att introducera vänner som inte föll henne i smaken gick illa, men det hörde till. Hon var lika hård som gatan hon kom från och tolererade ingen bullshit. Desto större var det förstås att få bli en del av hennes magiska värld.
Så farväl, min vän. Jag kommer att sakna dig så länge jag lever.
Orsaker till extas
A.E Hotchner – ”Everyone comes to Elaine’s” (bok alla borde läsa).
75-årskalas i Borlänge (i kväll firar vi världens bästa mamma).
John Virtanen-Ramqvist (gudson).