84 år gammal satsar Sven Wollter på författarkarriären

Jan-Olov Andersson

Alla vet att Sven Wollter är en jäkel på att berätta historier, framför tv- och filmkameran och på scenen.

84 år gammal har han startat en ny karriär – som författare.

Andra romanen ”Britas resa” har just kommit ut. Och Wollter har fått blodad tand.

– Jag har redan börjat på en ny roman, säger han.

För en gångs skull ska det inte handla om teatern, film- eller tv-roller, när vi skriver om Sven Wollter.

Alla vet vad han kan och har gjort.

När jag frågar om hur ”folk på gatan” reagerar när de möter honom, säger han:

– Jag vill inte det ska låta som skryt, men ofta börjar folk le och säger: Tack för allt du har gjort. Jag har haft så roligt. De två meningarna. Jag blir skitglad för det, det är som att det var väl det livet gick ut på, att folk skulle säga att det man gjorde var juste.

När vår lunchintervju är över, stöter Sven Wollter ihop med Tomas Brolin. Mitt på Hamngatan kramar de om varandra och inte en enda bilförare tutar när trafikljusen slår om. Vem kan bli irriterad när två legendarer som gett svenska folket så mycket glädje möter varandra?

Sven Wollter har alltid läst mycket.

– Ända sedan barndomen. Äventyrsböcker, det började med indian- och Biggles-böcker. Jag har slukat deckare, men tröttnat lite på det. Ett tag tänkte jag: Ska du tjäna pengar på det här, ska du skriva deckare. Jag gjorde ett litet utkast. Men vad fan, inte ska du tjäna pengar på ditt nöje, tänkte jag sedan.

Sista föreställningen 2016

Han har alltid tyckt om att skriva. 1994 kom självbiografin ”Bakljus”, författad ihop med vännen Maja-Brita Mossberg.

– Annars har jag inte haft tid. När jag började trappa ned på teatern, gjorde jag en bok som heter ”Pojke med pilbåge” (2013). En lite självbiografisk bilderbok. Det var ett underbart skojigt arbete.

– När jag 2016 hade spelat min sista föreställning, fick jag lite abstinensproblem och skrev första romanen ”Hon, han och döden”. Den fick så bra mottagande och förlaget var så glada i den, så då tänkte jag att jag ska skriva om något jag vet någonting om.

Därav nya ”Britas resa”. Huvudpersonen Brita tillhör samma generation som Sven Wollter. Det är Ådalen 31, klasskamp och andra världskriget. Brita flyttar till Stockholm. Får jobb som städerska på en brädgård. Råkar ha ihjäl direktören som försöker våldta henne. Lyckas dölja brottet. Möter olika män i livet. Får barn. Hur länge ska det dröja innan det hon har gjort uppdagas..?

Det är en riktigt spännande bladvändare. En skildring av det svenska samhället från 1930-talet och framåt. Och ett mycket starkt kvinnoporträtt.

– Jag ville skildra hur kvinnor vägrar bli offer för det våld de utsätts för.

Därför ville jag att Brita skulle uppleva Ådalen 31 som ung flicka. Konfronteras med ultimat våld så att det finns i hennes system, som något hon bär med sig.

Var det inte svårt att sätta sig in i en kvinnas psyke?

– Nej, jag tycker det är svårare att skriva om män. Jag förstår mig inte på män. Jag förstår mig inte på mig själv ibland (skratt).

Lånade från svärmor

Brita har fått låna drag av Sven Wollters förra svärmor, Viveka Seldahls (1944-2001) mamma Emmy.

– Hon var startpunkten för min idé. Städerska hela sitt liv och oerhört rädd för vatten, kunde inte ens gå ut på en brygga. Brita är också rädd för vatten. Därför ändrade jag tankarna på att hon skulle fly sitt brott genom att åka till USA. Det blir nästa roman, ”Vendelas bok”, som handlar om Britas dotter. Jag har redan börjat skriva lite grann.

I ”Britas resa” finns också en en parallellhistoria om en annan Brita, Birgitta Scherzenfeldt, som följde med på Karl XII:s fälttåg i Ryssland på 1700-talet.

– Jag ville historierna skulle spegla sig i varandra. Hon var en kvinna från en annan samhällsklass, men som också utsattes för milt sagt grovt våld. Hon klarade sig genom svåra öden tack vare sin intelligens och handlingskraft.
Visst kan Sven Wollter tänka sig några mindre filmroller, typ den i ”Solsidan”, om erbjudanden dyker upp. Och han skulle bara bli glad om någon vill göra film eller tv-serie av ”Britas resa” (den skulle lämpa sig utmärkt för det).

Men främst vill han fortsätta skriva. Gärna i Moneglia, den italienska by, där han och hustrun har hyrt bostad några månader varje vår. Och han älskar sin dator.

– Det har gjort att jag vågat skriva. När jag skrev förr i tiden, på skrivmaskin och med en burk Tipp-Ex bredvid, det var det vita papperets tyranni.