Tack för allt Bob, nu ses vi inte igen
Jag har aldrig sett Bob Dylan så här bra.
Jag är fortfarande, ett halvt dygn senare, tagen.
Detta får bli mitt sista minne av mäster.
”Last night I danced with a stranger.
But she just reminded me you were the one”, sjöng Bob Dylan i går.
En av mina favoritstrofer av alla favoritstrofer.
Innan dess sjöng Bob som om han bittert, verkligen bittert – som om han menade det – att han är ”Love sick”, från samma klassiska album ”Time out of mind”.
Spyfärdig av kärlek. Och samtidigt kärlekssjuk. Den där ordvitsen är snubblande nära att förstöra bitterheten men det är just sådana linor Bob Dylan ständigt går på.
I verkligheten tror jag att Bob mår utmärkt. Han är aldrig så tungsint som när han är lycklig.
Han hade inlett spelningen med ”Things have changed”, han skulle komma att göra en makalös Sting-version av ”Desolation row” med sig själv på sprittande funkigt Benny Andersson-piano. Ja visst kan man kalla Abba för funkigt i det här sammanhanget.
Bob sa inte hej, han sa inte hej då och ingenting däremellan heller men det förväntar vi oss inte. Bob tog små danssteg ibland och i ”Blowin’ in the wind” viftade han med sin vänstra boot under pianot, vid ordet ”walk”. Det var hysteriskt.
Han var påfallande söt.
Man får inte skriva så om någon och särskilt inte Bob Dylan men jag menar det inte illa, inte förringande, förstås.
Det handlar kanske om min förvåning. Som att ålder inte borde kunna hända alla tiders modernaste katt, forever young, gossen som uppfann den moderna rockmusiken lika mycket som Andy Warhol på samma gator ungefär samtidigt uppfann den moderna rockkonsten.
Men Bob är gammal nu. Och söt. Han är snart 76. Men man får inte kalla Bob Dylan för söt. Det är lika förklenande som när människor är förtjusta i sig själva för att de ”älskar gamla tanter”. Som om ålder gjorde människor till lallande objekt med basker.
Men jag måste. Bob är så söt och jag tror att han är medveten om det när han struttar minimalt, han bjuder på det. Att han är gammal vet han, det är därför han gör dessa poparkeologiska utgrävningar ur första halvan av 1900-talet, för att han har åldern inne. Det och för att han vill skiva in sig i traditionen före rock’n’roll. Han kanske inte förstod att han redan var där. Vi andra visste redan att hans sånger fanns i alla tider.
Jag älskade honom på Waterfront i går, och nu får det vara över. Han ansträngde sig på ett sätt jag aldrig sett tidigare. Fokuserad och lekfull, rösten Texasskarp. Orkestern fantabulös förstås. Det hade kunnat vara lite starkare volym, annars var allting, allting, perfekt. Jag grät inte.
Farväl till Bob.
Nu vill jag inte se honom live igen.
Mitt minne av Bob ska vara denna kväll.
VECKANS...
…BABE. Fredrik Strage, popskribent i Dagens Nyheter som i fredags rasande roligt rasade över att Sveriges numera mest kände polis, den ökände Peter Springare, förstört hans möjligheter att bära skinnjacka.
…INDIEPOPSINGEL. ”Såg du röken”, Maja Gödicke. Gjorde förra året ett spännande reklamsamarbete med färgföretaget Beckers i den Lisa Ekdahl-speedade låten ”Blå” som blev en minihit. Nu tillbaka i ”Ligga still”-läge med ”Såg du röken” tillsammans med Farväl till ungdomen (Kåre Vernby) som låter som Ratata, alltså när Mauro Scocco kramade Johan Ekelunds fetaste julsynthar på 80-talet, utan att riktigt vara ”Jackie” eller ”Så länge vi har varann” – än.
…HYRFILMSBESVIKELSE. ”Jack Reacher: Never go back” var en oerhört, oerhört ledsam upplevelse. Jag menar, den första filmen med kortväxte Tom Cruise som Lee Childs jättelika hjälte var en fantastisk treplusfilm (du förstår vad jag menar, en film som är rasande underhållande trots att den saknar vad juridiken kallar verkshöjd) men uppföljaren var som att sitta fast i klister, i klister säger jag! Inte Tom Cruise eller hans längds fel, felet är att ingenting spännande händer efter den inledande scenen som höll originalets klass. Och om något hände var det mest obegripligt. Så här besviken har jag inte varit sedan jag inte fick bilbanan julen då jag fyllde tio.
…DYLANTEXT. Bokförlaget Norstedts har lagt ut mitt förord till hans samlade texter på hemsidan. Varsågod.
…DÖD. Gösta Ekman. En stor komiker, skådespelare och människa har tagit farväl 77 år gammal. Jag kommer sakna honom på Södermalms gator, han brukade hälsa vänligt när han inte kramade om någon yngre skådespelarkollega, minst två gånger råkade jag se honom göra det. Han var enormt beundrad även i sin egen bransch, en ikon i sin egen rätt. Vila i frid, fina du.
…HYRFILMSFRÖJD. ”The Accountant”, thriller. Apropå fantastiska treplusfilmer – den här, med Ben Affleck i huvudrollen med ett ständigt uttråkat ansiktsuttryck är nästan en sådan, nästan i klass med hans ”Argo” som bisarrt vann en Oscar för bästa film 2012 men som egentligen bara var en fantastisk treplusfilm.
…ROMAN. ”Förföljarna”, Magnus Florin. En lustig sak, ingen som helst information eller biografi finns i boken, bara orden på omslaget, och historien om förföljare som förföljs och berättar historier är udda på samma lustiga vis, trots att den är så lastad med skrönor. Någonting händer och jag vet inte riktigt vad det är, men jag gillar det.
…SCHLAGERSINGEL. ”If I were sorry”, Shirins cover på förra årets Frans-vinnare i Melodifestivalen, är klart funkigare, coolare, snyggare i verkligheten än den framstod i den sunkiga tv-miljön där den först framfördes.
…HYRFILMSBESVIKELSE II. När vi nu ändå pratar hyrfilm. ”Hacksaw ridge” av Mel Gibson var precis så överdrivet våldsam det sagts men varför sa ingen hur långsam den också är? Då var ”Deepwater horizon”, om oljeskandalen i Mexikanska gulfen, med Mark Wahlberg och Kurt Russel snäppet bättre. Bäst på ny hyrfilm just nu är dock, förstås, ”Hell or high water” med Jeff Bridges, en av förra årets bästa filmer.
…FÖR ÖVRIGT anser jag att ”Let’s dance” bör förstöras.