En ärlig spark i mellangärdet
Publicerad 2012-12-27
Kerstin Weigl: ”Jag har svårt att hitta orden nu”
Hanna Hellquists viktiga program är en spark i mellangärdet redan från manus andra mening:
"Mitt vinterprogram ska handla om min pappas självmord och varför vi måste våga prata om det."
Och så berättar hon, allt.
Jag har svårt att hitta orden nu. "Gripande" är för svagt. Att recensera en livserfarenhet är inte möjligt. Hanna Hellquists hittade sin pappa död på sängen en av de hetaste sommardagarna 2009.
Då hade hon just gett ut en bok där pappa var huvudperson, och han älskade uppmärksamheten, far och dotter satt i tevesoffor och talade om sin unika relation.
Men i juni hade familjen, - pappa, mamma, styvfar - ett uppslitande gräl där alltför många sanningar uttalades. Han var arg, förtvivlad. Den 2 juli tog han sitt liv, med tabletter och alkohol.
Jag har beundrat Hanna Hellquist som rolig nonsenspratare. Jag förstår nu hennes berättarbegåvning, hon skapar med enkla ord och detaljer scener och stämningar som bränner och svider, ständigt med vass svart humor i marginalen.
Hon har ett ärende: det måste kunna vara möjligt att tala om självmord. Vid begravningen i Grums insåg hon att endast en av vännerna erkände den verkliga orsaken till pappans död. Gåvorna gick till Cancerfonden, men pappa var inte fysiskt sjuk.
När Hanna Hellquist hittade sin pappa skrek hon, sedan tänkte hon att det här ska ingen jävel få veta. Någonsin.
Varför, undrar hon nu. Varför säga "hittats död", medias kod för självmord. Den rådande dogmen är att självmord smittar, men så enkelt är det inte, Förnekelsen skadar de anhöriga, dömda att bära livslång skuld.
Hur kan skammen lyftas?
Viktiga frågor, och det blir en pappabok till, tror jag. Hoppas jag.