Vackert – och coolt

Håkan Steen

helskärm

Hästpojken

Turnépremiär: Debaser Medis, Stockholm. Publik: Nästintill fullt. Längd: 52 minuter. Bäst: ”Samma himlar”. Sämst: Möjligen ljudet i början.

I näst sista extranumret, ”Gitarrer & bas, trummor & hat”, lyfter en kille strax framför mig upp sin telefon och direktsänder låten hem till sin tjej via mobilkameran. Det ser ut som att hon sjunger med och jag blir märkligt rörd av bilden. Hästpojken når fram även över en pixlig 3G-uppkoppling.

Men så har ju Martin Elisson och Adam Bolméus alltid varit bra på att ladda sin musik med känslor. Redan de första utbrotten av tonårsångest i Bad Cash Quartet nådde djupt in även i många av oss som var flera år äldre.

Tro och tvivel

Nu har de passerat 30 och släppt tredje albumet med Hästpojken.

Tankarna i Elissons texter är djupare och kanske även lite visare, rastlös­heten har delvis fått stå tillbaka för mer tro och tvivel. Men även musikaliskt är Hästpojken ett betydligt mer mångdimensionellt popband i dag.

Ett gammalt skrammel­anthem som ”Caligula” får fortfarande folk att studsa men göteborgarnas verkliga storhet är att de både kan odla en klubbgroove som i ”Olskroken stomp”, bli skirt sårbara i ”Brinner” och braka rakt in i Pixies gamla ”Levitate me” lika oannonserat som okommenterat.

Visar svagheter

Det är coolt, av ett band som annars utstrålar sällsynt mycket ödmjukhet, med närmast schlager­direkta melodier i allt det indietrasiga.

Inte minst visar Hästpojken upp svagheter och nojor utan att det blir poserande, och kommer ofta åt något väldigt allmängiltigt.

I ”Samma himlar”, sjunger hela Debaser Medis ”så meningslöst får ingenting vara” och det kan mycket väl vara vårens vackraste popögonblick.