Vår i Chicago – med hot om undergång
CHICAGO. Det sitter en man i långt, grått hår i den lilla parken intill Michigan Avenue och skriker om Gud och djävulen och undergången som väntar oss alla.
Annars är allt rätt så underbart i Chicago.
Den ljumma eftermiddagen har övergått i tidig söndagskväll och downtown Chicago, med sitt formidabla gytter av blänkande skyskrapor, badar i ett varmt, förföriskt förskymningsljus.
Men det myllrar fortfarande av människor längs The Magnificent Mile. Folk är ute och shoppar. Sitter på caféer. Promenerar och tar det lugnt och njuter av att de försiktiga vindarna som sveper in från Lake Michigan bär med sig dofter av vår.
Själv strosar jag, oförklarligt upprymd, in och ut ur butiker och nynnar på Angus & Julia Stones ”Big Jet Plane” – årets hittills bästa låt.
Sedan köper jag en kaffe och Chicago Tribune på Borders-bokhandeln och går och sätter mig på en trästol de ställt ut i det röda gruset i en liten park vid Michigan
Avenues norra ände, alldeles intill vattentornet.
Och just som jag slagit upp bostadsbilagan och fått ögonen på en rent pornografisk artikel om de finaste loften i centrala Chicago kommer han trampande över grusgången, i rask takt. En stor man med långt, grått hår och vild blick bakom hornbågade glasögon. Jag kommer osökt att tänka på Area 17-professorn i ”Independence day”, om det säger något.
Han slår sig ner några stolar bort, mellan ett hånglande tonårspar och två åldringar djupt försjunkna i ett parti schack, och börjar omedelbart gorma.
– Gud ser er! Ni kommer att få betala ett fruktansvärt pris för era synder, låter han meddela.
Sedan sitter han tyst några minuter och tittar stumt framför sig. Och så exploderar han igen.
– Djävulen är här! Ni förstår det inte själva, men ni är hans barn, vrålar han så det rister i rutorna i vattentornet.
Fascinerande, tycker jag. Vem är han? Vad vill han? Vad är det för demoner som får en vuxen man att kliva ut i den bedårande vårkvällen och skrika såna saker till sina medmänniskor. Det måste onekligen...pocka på.
Mannen märker tydligen att jag studerar honom, för plötsligt tittar han mig rakt i ögonen och skriker:
– Undergången är nära! Du kommer att få lida.
Då går jag hem till hotellet, beställer ”Up in the air” på betal-tv och konstaterar att hur det nu än är, så sitter jag inte på parkbänkar och brölar åt folk.
Ännu i alla fall.