Jag vill att det ska bli som -94
Jag tror inte på det själv.
Vi har ingen Il Brollo den här gången. Ingen Schwarz. Ingen Thern. Ingen Dahlin. Och faktiskt ingen Patrik Andersson heller, fast en som ska föreställa honom är med.
Så det ska inte kunna gå. Men om.
Om Sverige mot precis alla odds i hela världen upprepar succén från den där sagosommaren 1994 får vi förhoppningsvis höra Springsteen igen.
I ”Jungleland”.
Ni såg väl det i den där förblindande vackra SVT-krönikan från fotbolls-VM 1994 i måndags.
När de visar de magiska ögonblicken efter Rumänien-matchen, när Ravelli räddat straffen och Il Brollo gråter och hela den här reserverade nationen skakar av extas, då spelar inte SVT nåt förväntat Queen-pekoral till slow motion-bilderna.
SVT spelar den instrumentala sviten från slutet av ”Jungleland” – själva mästerstycket på Bossens ”Born to run”.
Det är helt genialt. Helt suveränt.
För det låter precis så triumfatoriskt som ögonblicket var, precis så vackert och storslaget och underbart.
Jag vet inte vem av redaktörerna man ska tacka.
Kanske Albert Svanberg, som är kompis med min mentor ”Nyllet” och därmed har oklanderlig musiksmak inom nära räckhåll.
Eller kanske Mats Nyström, som en gång berättade att han gillar Pink Champagne och följaktligen har bra musiksmak själv.
Hur som helst: Vid en högst osannolik repris måste de självfallet plocka fram samma odödliga triumf-stycke igen.
För övrigt vet jag att vi inte ska tjata mer om -94, i synnerhet inte i popkrönikor, men fotbolls-VM börjar faktiskt just i dag och jag kan inte låta bli.
Jag kan inte låta bli att drömma om de ljusa sommarnätterna och vår egen match i gryningen efter midsommarsensationen mot Ryssland och Heineken hos Billy och kaoset runt Sergels torg efter Rumänien-matchen och Andres som plötsligt ringer och frågar om jag kan åka till Los Angeles och intervjua R.E.M. och flygresan över med den fotbollsälskande maltesaren och solen på Rose Bowl i Pasadena och Michael Stipe som tipsade om bra krämer mot solsveda och svartabörs-biljetterna till bronsmatchen och Il Brollo där på planen med sin medalj och första gången på Spago och aldrig kan det bli lika igen.
Men jag vill.
Åh, så otroligt mycket jag vill det.