Storslagen show – men alltför seg

Jens Peterson

Någon borde ha strukit ner ’Flashdance’

helskärm

”Flashdance” har en fenomenal final. Hanna Lindblad är utmärkt som svetsaren som svettas på dansklubb. Storslagna shownummer.

Siw Malmkvist är hjärte­värmande rolig i en biroll.

Men musikalen är för lång.

Filmen ”Flashdance” kom 1983, benvärmarnas tid. Om tjejen som svetsar på dagarna, dansar lättklädd på klubb på kvällarna och drömmer om att bli klassisk ballerina. Hon möter stålverkets rike ägare och det slår gnistor mellan dem på verkstadsgolvet. 

Enkel och effektivt berättad film med sånger. Den gjorde en hit av ”What a feeling” och ser ut som en rockvideo.  Filmen klarar av historien på under 90 minuter.

Tre timmar till slutkyss

Första akten här är längre än så. Musikalen ”Flashdance” är för lång och har sångnummer som segar ut historien i stället för att lyfta den. Samma saker sägs om och om igen. Över tre timmar innan slutkyssen.

Filmen hittade dans i allt möjligt; en polis som dirigerar trafiken, tonåringar som hänger på gatan. Musikalen plockar upp det, och intrigen passar mycket bra för scenen. Det ser läckert ut på Chinateatern, från det glödande stålverket till Pittsburghs gator där huvudpersonen Alex cyklar omkring.

Hanna Lindblad är skicklig sångare och briljerar i krävande dansnummer. Lika mång­sidige Rennie Mirro har den manlige huvudrollen. Han får dansa mindre, men de har starka nummer tillsammans.

Siw Malmkvist, huvudpersonens mentor, och Katrin Sundberg är mycket roliga, ett rutinerat radarpar som ger föreställningens skratt. Siw Malmkvist är vis. Och vig.

Begåvat

Här finns många begåvade människor, på och bakom scen. Det fattas bara någon som kunde stryka och korta. En flash ska gå med blixtens fart.