”Mad Max” - bara för hårdrockare
Fredrik Virtanen om en intressant, men värdelös, storfilm
En av mina tramsigaste krönikor hade rubriken ”Hårdrockare är dumma”. Kränkta mejl kommer ännu.
Att den togs på allvar bevisade måhända min tes. Och kanske hade jag rätt.
”Mad Max - fury road” är en ekvilibristiskt regisserad actionfilm. I övrigt värdelös men intressant ur tre aspekter:
1. Filmen gjordes av George Miller, som regisserade de första filmerna om ”Mad Max”, då med Mel Gibson i huvudrollen, för 30-35 år sedan. Mäktigt. Tänk att få göra om sina misslyckanden? Eller att förbättra något redan bra? Som om Klas Östergren skulle rewrita ”Gentlemen”, Robyn spela in ”Don’t stop the music” igen eller som om jag skulle skriva en ny version av krönikan ”Hårdrockare är dumma” från Hultsfredsfestivalen 2004 där jag jämförde vispoeten Teitur från Färöarna med dreadlockmetallbandet Soulfly från Phoenix, Arizona, vilket gjorde hårdrockare rosenrasade i åratal framöver. Många upplevde sig diskriminerade som folkgrupp. I en ny version av den texten kunde jag ju ta i betydligt hårdare.
2. Filmen är närmast unisont hyllad av svenska filmkritiker och av pojkarna på Imdb (8,9/10).
3. Man måste vara hårdrockare för att tycka om den.
”Mad max - fury road” (bara det Yngwie Malmsteen-vräkiga namnet!) börjar med att en smutsig och hårig man i en apokalyptisk öken äter en rå ödla. Han är väl hungrig och inte så nogräknad.
Därpå kidnappas denne man - vem han nu är, vad han nu gjort men det är han som är Mad Max spelad av Tom Hardy - och förs till ett berg där unga pojkar hjärntvättas till jihadister, tjocka män bär löjliga masker och kvinnor mjölkas industriellt.
Låter det kul?
Därpå förs Max, som nu blivit blodgivare, i en trashig bilkortege någonstans. Var han ska eller varför vet man inte. Plåtbilsrallyt attackeras av andra ludna lädermänniskor. Varför vet man inte. Men allt exploderar och går svinsnabbt och bilarna har läskiga taggar och slungar runt rakade krigspojkar som när de dör kommer till Valhalla, tror de.
Det är fräckt!
Särskilt en snubbe fastspänd i gummiselar som spelar på en flygande dubbelgitarr som sprutar eld. Han är magnifikt töntig. Han spelar naturligtvis hårdrock. Några andra idioter slår på trumma medan bensinbomberna visslar omkring dem. Varför spelar de trumma? Varför spelar han gitarr? Ni håller ju på att dö!
Allt är väldigt Judas Priest ”Turbo lover”. Makalöst homoerotiskt. Därpå dyker fyra väna kvinnor och en vattenslang upp i motljus - jag tänkte på ”Zoolander”-scenen med Alexander Skarsgård på en bensinmack - för att motverka homoerotiken och i stället köra sexismen rätt in i kaklet för att därpå parera den med en stark enarmad hjälte spelad av Charlize Theron i rakat huvud och äldre kvinnor som dödar lika effektivt som män.
Klassisk hårdrock. Läder! Porr! Död! Soulfly! Monstermasker! Bensin! Eld! Slayer! Tuffa poser, ingen handling. Det är svintråkigt redan efter några minuter, precis som alla gitarrsolon.
Jag begriper inte hårdrock men jag visste att hårdrock är den folkligaste musikgenren efter ”pop”, men att den är så stor bland filmrecensenter hade jag inte fattat.
”Mad max - fury road” är en blivande hårdrocksklassiker i nivå med Iron Maidens ”The Number of the beast”. Eller snarare Europes ”The final countdown”.
FRÅGA FREDRIK
Hej Virren. Kan du fixa så att länken till din Facebook-sida på ditt Instagram fungerar? Det är fett med irriterande att hamna på min FB-sida när jag vill till din. Ta tag i det här nu. Ps. Men roligt att du ville röka din gräsmatta. Ds.
/Lovisa
SVAR: Men jag vet inte! Det är inte mitt fel! För vissa fungerar det som det ska. Jag vet inte. Förlåt.
VECKANS …
BABE. Måns Zelmerlöw. Hela veckan handlar om Måns. På lördag vinner han Eurovision song contest i Wien med sin hårdrockslåt låt ”Heroes”. Alla låtar där man sjunger om ”demons” är hårdrock.
POPLÅT. ”27 kvm”, Viktor Olsson. Lyssna på det sympatiska northern soul-beatet i botten. Jag febrade över unge herr Olsson förra måndagen men glömde att berätta att den kreativt poparkeologiska produktionen är signerad Tobias Fröberg och Peter Morén. Så långt ifrån hårdrock man kan komma.
BIOGRAFI. ”Stefan Zweig vid världens ände”, George Prochnik. För alla oss som upptäckte Zweig med den rasande vackert sorgliga självbiografin ”Världen av i går” ger denna berättelse, om en av Centraleuropas största författare som tvingades gå i exil när Hitler började utrota allt judiskt, fascinerande nycklar till hans liv och tankevärld. Urstark läsning, nutiden börjar påminna obehagligt mycket om denna barbariska tid. Zweig begick självmord 1942 och då var inte hårdrocken uppfunnen.
HEM-TEATER. Dramaten ska börja visa föreställningar på sin hemsida. En fantastisk idé. Public service in i märgen. Kanske blir det rentav hårdrock.
ELEKTRONIKASOUL-ALBUM. ”Giants”, Andreya Triana. Jan Gradvall på Dagens Industri gav full pott och hänvisade till Lauryn Hill och det räckte för mig. Triana är från London men låter lika amerikansk som landskvinnan Dusty Springfield. Med lite rättvisa i världen blir Triana lika stor som Adele. Fyra procent hårdrock.