Det börjar gå bra för ”the Swedish fucks”
NEW YORK. Långtradarchaffisarna ringer från Ohio, Louisiana, Idaho, Florida och Nebraska.
De vill alla prata knulla med Filip och Fredrik.
Som ni kanske hört är Filip Hammar och Fredrik Wikingsson i byn och gör radio.
För att boosta det ordinarie program de svenska komikerna sänder på satellitkanalen Sirius XM en gång i veckan – The Nosebleed Nightshift – får de några eftermiddagar ta över, och uppenbarligen göra vad de vill med, publiksuccén Raw Dog Comedy.
Det går till en början sådär. Lyssnarna är upprörda över att ha blivit berövade de ståupp-snuttar som vanligtvis sänds på samma tid och ringer in och skäller om att ”the Swedish fucks” inte alls är roliga. Jag har inte sett dem jobba i så hård motvind sedan de, bisarrt nog, var sidekicks åt Christer Ulfbåge i OS-studion för tio år sen.
Men Piff & Puff låter sig inte bekommas. De bara brakar på, i den oförvägna anda som back home blivit lika folkkär som leverpastej; de talar oavbrutet i munnen på varandra, avbryter obesvärat de som ringer och duell-improviserar sig ut i fullständiga absurditeter om allt från Hillary Clintons, eventuella, könsbehåring till graden av bajsnödigheten hos de som bor på Standard Hotel – och till slut lossnar det.
Men då har de också tagit indirekt hjälp av självaste Virtanen och spunnit vidare på hans senaste kröniketema om det oerhörda i att Raquel Welch tumlat runt i sänghalmen med både Frank Sinatra, Elvis och Dylan.
Vilka samtida trio ikoner skulle det, undrar de svenska programledarna, vara lika legendarisk att ha på meritlistan?
Och då börjar det ringa. Varenda lastbilschaufför i hela landet, från Idaho till Florida, vill delge sina sädigaste drömmar om Jessica Simpson, Natalie Portman, Scarlett Johansson och – bästa förslaget av alla, om ni frågar mig – Ann-Margret.
Själv undrar jag om det finns någon som legat med både Filip och Fredrik – och vem som skulle vara tredje länk i deras legendsex-ekvation. Ingvar Oldsberg kanske.
Men just som jag försöker fullfölja den tanken dundrar Mojo Nixon – gaphalsen som en gång skrev den geniala ”Don Henley must die” (och rimmade den raden med ”Please, don’t let him get back together with Glenn Frey”...) – in i studion och börjar prata om rakade pungar och sen spårar det ur fullständigt.
Lastbilschaffisarna fortsätter dock ringa. De har fått två nya favoriter.