Lydia Sandgren lärde sig älska stämpelklockans tyranni
”Sommar i P1” tar oss med på författarens bildningsresa
Rocky Balboa, Gun-Britt Sundström och Roy Bittan i E Street Band.
Det är några namn som varit viktiga för Lydia Sandgren i den bildningsresa hon tar med oss på i sitt sommarprat.
För landets alla kulturheads är igenkänningsfaktorn förmodligen stor. Lydia Sandgren beskriver barndomens bokslukande; Asterix, Kitty, fantasy – bibliotekens lockelse och hungern efter att uttrycka sig i bild, musik och text.
Bildningsresan går vidare i Hammarkullsskolans musikklass, tiden i franska Lyon och sju år på universitetet. Hon blev psykolog för att ha något att försörja sig på som inte skulle bli tråkigt.
Skrivandet av succédebuten ”Samlade verk” pågår sedan tidiga 20-årsåldern. Men det är psykoanalysen under utbildningen, där hon tränar i att tala uppriktigt, och mötet med ”stämpelklockans tyranni” inom vuxenpsykiatrin i Skövde som verkar få skrivandet att lossna. Hon beskriver en kliande lust som växer. Under perioder av total frihet har hon paradoxalt nog läst och skrivit allra minst.
”Gräv där du står” är ett skrivtips Sandgren ogillar. Hon föredrar att placera sig själv i okända världar, när hon skriver baserat på sitt eget liv blir det bara platt.
Även hennes ”Sommar” är rätt svalt och distanserat, med lagom privata detaljer om uppväxten i en sjubarnsfamilj på landet. Som ett svar på kritiken mot att kulturkvinnor och medelklass dominerar litteraturen påpekar Sandgren att hennes familj absolut inte är akademiker. Kulturellt kapital går faktiskt att skaffa.
Sandgren tar snarare på sig den lärarroll hon beundrar och försöker vägleda lyssnarna. Det är en ton som gissningsvis lär dela publiken, i en slags spegelbild av reaktionerna på ”Samlade verk”.
Personligen blev jag nyfiken på Sandgrens kritiska instick mot psykiatrin, i några bisatser. Deras ”fascistiska förbud mot krukväxter” och ”Sahlgrenskas olika stolleprov”. Men det vore ju ett helt annat sommarprat.