Smetigt och starkt om förnekat folkmord
En utrotning från 1915 till popcornen?
Ja. Se den kontroversiella ”The Promise”, med Christian ”Batman” Bale som försupen reporter med ett patos av guld.
När det storslagna krigs- och kärleksdramat ”The Promise” bara visats på en filmfestival i vintras hade den redan fått cirka 100 000 betyg på filmsajten Imdb, cirka 70 procent ettor och 30 procent tior.
Nu har den 80 000 tior och 65 000 ettor. Nästan ingen har satt betygen två till nio. Och inte många har sett den.
Kardashians kända armenier
Filmen gick upp i USA kring 24 april, hävdvunnet startdatum för folkmordet på armenier i det sönderfallande Osmanska riket 1915–1917, som Turkiet alltid förnekat.
Betygsättningen visar hur politiskt kontroversiell filmen är.
Armenier spridda över världen, som familjen Kardashian eller popstjärnan Cher, gillar budskapet mer än nationalistiska turkar, för att uttrycka det milt.
Ingenting tyder på att dagens despot, president Recep Tayyip Erdogan kommer erkänna folkmordet, inte bara på armenier utan även på andra kristna grupper; assyrier, syrianer, kaldéer med flera. Cirka 1,5 miljoner människor dödades, enligt historisk forskning. Allt tyder tvärtom på att Erdogan bygger vidare på en likartad ultranationalistisk och minoritetsfientlig politik.
Bara ett 20-tal länder, däribland Sverige, har erkänt folkmordet på armenierna. Och vi har inte riktigt gjort det heller:
I riksdagen 2010 erkändes folkmordet med minimal marginal efter att några ledamöter i högeralliansen röstade mot sina partilinjer. Turkiet blev rasande och kallade hem sin ambassadör. Utrikesminister Carl Bildt (M) och dåvarande regeringen vägrade följa riksdagsbeslutet.
Folkmord känslig fråga
I dag är det utrikesminister Margot Wallström (S) och nuvarande regering som inte vill att Sverige stöter sig med Turkiet. Inte heller till exempel Norge eller USA erkänner folkmordet.
Det går att argumentera för att det inte är enskilda länders parlament som ska besluta om historien, utan att det är en uppgift för forskningen.
Man kan också hävda att just på grund av Turkiets förnekelse av folkmordet och kopplingen till nutiden så är det en politisk fråga. Samtidigt som det sannolikt vore oklok diplomatisk hantering av den farlige Erdogan som står mellan EU och en enorm flyktingström, bland mycket annat.
Ja, be inte mig lösa den internationella storpolitiken. Det är en ytterst komplex historia.
Det är däremot inte ”The Promise”, 100 miljonerdollarsfilm med extra allt som försöker göra historien så lätt, kommersiell, bred och romantisk som möjligt i en stil hämtad från en Hemingway-roman om första världskrigets förlorade generation eller ”Casablanca” med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart.
Dödlig kärlekstriangel
Varenda smetig stråke och grandios vy skriker ”titta på den här filmen, snälla!”
Suveräne storstjärnan Christian Bale (”Batman”, ”The big short”) spelar försupen amerikansk AP-journalist med starkt patos för sanning och anständighet i Istanbul på 1910-talet. Han tävlar också om konstnären Anas (Charlotte Le Bon) gunst mot en briljant armenisk läkarstudent (Oscar Isaac från ”Inside Llewyn Davis”). När Osmanska riket ansluter sig till Tyskland och börjar utrota sin minoritetsbefolkning blir kärlekstriangeln dödligt allvar.
Fejkade Imdb-betyg rätt
Filmen är regisserad av Oscarbelönade Terry George (”I faderns namn”, ”Hotel Rwanda”) och är inget för den känslige. Även mördandet skildras ingående och starkt.
Det ironiska är att de mestadels osedda, politiska bedömningarna på Imdb ger ett ganska korrekt snitt: 5,9. ”The Promise” är en 
-film, inte ett öre mer, men en mycket viktig, stark film om en historiskt vidrig händelse som inte får glömmas.
”The Promise” går upp på bio på fredag. Se den. Ibland behövs ett folkmord till popcornen.
VECKANS…
…BABE. Paul Weller. Modpappa, 58, är tillbaka och soulballaden ”Long long road” är ett alldeles ljuvligt möte mellan Etta James och The Beatles, troligen på en pub i London som har öppet mycket senare än till 23.
…ESC-VINNARE. Portugal! Salvador Sobral var rätt vinnare. Poetisk pojke med hjärta som sjöng på portugisiska och spelade – luftviolin. Kanske borde Sverige skicka ett bidrag på svenska nästa år?
…ORDNA-SIG-SINGEL. ”Det kommer gå...”, Sylvester Schlegel från The Ark fortsätter med sin hypnotiskt gripande Love Olzon-rock med mer än några liter Pete Townshend, som ”Ditt vilda hjärta” från samma nya album ”Det kommer gå, allting kommer gå bra” som inte låter så lite som The Who-mannens magiska ”Let my love open the door” . Lite rörig mening det där, men allt kommer bli bra, Schlegel är bra.
…ORDNA-SIG-SINGEL II. ”Slut” med utsökta indieorkestern Katohjärta från Umeå, vars nya album tvärtemot Schlegels heter ”Inget kommer ordna sig” (fyra älgar i betyg i Norran). Men det är egentligen samma sak, besvärjelser eller uppgivenhet; nya kläder, samma sår, som Katohjärta sjunger så stiligt i denna nya symfonipopballad. Och i förbittrat roliga ”Närmre” inleder de ”Jag vet att jag är tom, men du är fan tommare”. Fyra älgar verkar vara ett korrekt betyg på hela albumet.
…ÅNGESTSINGEL. ”Brother”, Mando Diao. Starkt från hembygdsströvarna, numer utan Gustaf Norén i bandet. Från nya albumet ”Good times” som låter ungefär som de brukade låta, hittiga och avantgardistiska, innan de upptäckte svenska språket och blev folkkära.
…FÖR ÖVRIGT anser jag att ”Let’s dance” på TV4 bör förstöras. Aha, är det över nu? Tack. Låt det vara för evigt.