Berggren behövdes för sådana som mig
Henrik Berggren sa ingenting till mig om mitt liv.
Men han sa hur det kunde vara.
Jag tycker illa om maj. Jag glömmer alltid det, tänker att ångesten – nåja, nu ska vi inte överdriva – ska vara över när april är över men sedan kommer ju maj som är ännu fulare, skitigare, ljusare, dammigare.
Men det börjar ta sig. Jag såg körsbärsträden blomma. Snart blir ljuset varmt och mindre skarpt.
När kan det varit? Det var exakt en sån här skarp vårdag, jag och Per Hagman, aktuell med nya självbiografiska romanen med den generiskt hagmanska titeln ”Allas älskare, ingens älskling” (det jag hittills läst är bra men min åsikt gills inte pga jäv, så glöm den), åkte antingen tillsammans eller hade stämt träff i Göteborg och efter en sen vinlunch med skaldjur i Feskekörka – det fanns restauranger där då, det gör det säkert än – sprang vi in i Marcus Birro som hade ägnat fredagseftermiddagen åt efterjobbet-öl. Marcus sa nåt bittert om två jälla 08:or på slumbesök i hans stad och vi skojtykade oss tillbaka men vi blev snart vänner, bestämde att vi skulle ses framåt natten men som jag minns det hände det aldrig trots ivrigt sms:ande, det kom troligen dåligheter i vägen, det här kan ha varit så tidigt som våren 1996 eller våren 1997 bör det ha varit. Våren 1998? Inte otänkbart. 1999 näe va? JAG VET INTE. HUR SKA JAG VETA DET?
Men.
Jag vet att Broder Daniel var den hetaste räkan i stan och det var definitivt på den tiden Andra Långgatan fortfarande var indie, strippklubb och skräp. Den är gentrifierad idag, har jag hört, Göteborgs eget Hornstull. Jag är för sällan i Göteborg numera men då och långt inpå 00-talet, och ofta med Per som då och då bytt sitt västgötska eller europeiska eller arabiska exilliv från Tranan mot just göteborgsk exil, var Göteborg en indiefest för livet, luften surrade av ringande gitarrer, dimma, Håkan Hellström och vintage soul på vinyl.
Denna skarpa vårdag, 1997 högst sannolikt, skulle bli kväll och Broder Daniel skulle spela och efter en representationsmiddag på en dyrt hak på Avenyn såg vi Broder Daniel, jag tror att det var på Jazzhuset. Det var formidabelt.
Det fanns ingen outsider i mig, ingen undergång, ingen byronsk romantik heller, jag var en vanlig svennig karriärist som jobbade 9 till 5
Varför berättar jag det här?
För att detta är mitt enda, så att säga, fysiska minne av Broder Daniel. Och som alla märker är minnet vagt. Detta minne och bandets allra sista spelning på Way out west 2008 (och en biltur till Kalmar – vi skulle vara dj:s på nån technoklubb – där Sladjan spelade ”Shoreline” på en demo-CDR för mig och Kleman på repeat och repeat och repeat, men det gills inte för Broder Daniel var verkligen inte närvarande men det kan bli en annan historia nån gång).
Ändå upplever jag, liksom så många andra nu när mediehypen är montumental, att Henrik Berggren, 42, alltid varit nära mig, närmre än han egentligen var. Ain’t it just like the night to play tricks when you’re tryin’ to be so quiet?
I själva verket sa Broder Daniel nothing to me about my life, som The Smiths sjöng i ”Panic” (”Hang the DJ”) långt tidigare.
Det fanns ingen outsider i mig, ingen undergång, ingen byronsk romantik heller, jag var en vanlig svennig karriärist som jobbade 9 till 5, tjänade pengar i medieindustrin och drömde inte om något större än en liten familj.
Men.
Kanske är det just så. Antagligen är det just så‚ att för sådana som oss – de gedigna medelklassfigurerna, de välsituerade bohemerna, de instängda småborgarna – behövdes Henrik Berggren som mest. Som vår ställföreträdande poet och rebell. Eller mörka stjärna, välj själv.
Vad skulle jag ha för behov av någon som sa något om mitt tråkiga liv?
När Henrik sjöng sång efter sång om att vi lika gärna kan dö eftersom tillvaron saknar mening så gjorde han det för att jag skulle slippa. Men ändå veta hur det är.
Det är vad konst handlar om.
Gud välsigne hans själ, och välkommen tillbaka.
VECKANS...
…BABE. Denzel Washington. Arbetarklasskildringen ”Fences” på hyrfilm visar vilken stor skådespelare han är. Denzel-film är den pålitligaste av film.
…HYRFILM. ”Arrival”. Jag skrev att den var en av förra årets bästa biofilmer och när jag nu streamade den tappade den ovanligt mycket utan den visuella storheten, men fortfarande: Makalös. En rymdburgare som inte är i rymden alls.
…GOTPOPALBUM. ”Wolf’s heart”, Henrik Berggren. Ett fint album, ömt, och klokt och välgjort på ett sätt Broder Daniel sällan var välgjort. Det är inte den där riktiga burgaren, kanske går det lite för långsamt, kanske är den för snäll. Kanske är det såhär det låter när en got blir vuxen.
…COUNTRYALBUM. ”God’s problem child”, Willie Nelson. Apropå comeback – nej förresten. Den här 84-årige legendaren har aldrig varit borta, tvärtom har han gjort många album för mycket. Men det här – det är renaste outlawguld. Bland annat en liten visa om att inte vakna upp död ännu en dag.
…FÖR ÖVRIGT anser jag att ”Let’s dance” bör förstöras.