Foodorabudet – "ett spöke som bär fram en pizza"

helskärm

I ”Cykelbudet” skildrar Anders Teglund den mentala utplåningen som Foodora-bud samtidigt som han njuter av att cykla, av att bara ”kötta på”. Men framför allt dyker han in i gig-ekonomin och i en av samtidens djupa sprickor.

Vanligtvis är han förläggare och pianist med ovanliga gig. När pandemin bryter ut ska Anders Teglund ge sig ut på en turné kopplad till sitt nya album ”Vissa somnar helt”. Som passionerad vän av akustiska pianon ger han konserter i människors hem, ber åhörarna placera sig bekvämt, gärna på golv och kuddar, och är särskilt nöjd om någon somnar. Men det är mars 2020. Samma dag som Göteborgs-Posten har ett stort förhandsreportage om hans kommande konserter försvinner de från kalendern.

– Allt föll. Jag visste inte hur jag skulle överleva men det var också ett existentiellt moln som seglade in över mig, vad ska jag ta mig till? Det här kan bli hur jävligt som helst.

Tio år tidigare har han tagit sig ur en personlig livskris genom att löpträna. Pandemins återverkningar på hans uppdrag som musiker och kulturarbetare skulle kräva något liknande. Nu var han tvungen att försörja sig men också röra på sig – jättemycket. Och ju värre det blev, desto hårdare behövde han pressa kroppen.

– Jag är alltid gladast i mitten och slutet av passet. I början är det kanske bara ”fy fan vad jobbigt”, och i mitten en känsla av att ”det här borde ju alla göra”. Sedan stängs min hjärna av och då kan jag jobba tre timmar i ett slags monotont mörker som är själsligt vilsamt, hjärnan är borta.

Maniskt sökande

Men vid sidan av cykelrusen och ögonblickens poesi är tillvaron mörk. Snart ser han också paralleller: Som musiker är han slav under Spotifyappen i sitt maniska sökande efter lyssningar (han får fyra ”korvören” styck för ett album som kostat honom 50 000 kronor att spela in) medan han som Foodorabud övervakas och kontrolleras helt av företagets pipande app Roadrunner. Det är genom den som han får sina uppdrag. Minsta avvikelse eller fördröjning registreras och påverkar hans framtid som cykelbud. Appen håller minutiös koll på hans prestationer.

– Det är ingen som hör av sig och säger ”vad kul att du cyklade sex mil i dag, du hade ju nästan fem leveranser per timme, bra jobbat Anders!” Det bara drunknar liksom. Jag vill förklara hur det där kryper in i ens tankar, hur man blir en slav under det – och dessutom börjar tänka inom slavägarens hägn.

Anders Teglund må vara utsatt som kulturarbetare, men upplever samtidigt hur privilegierad han är i förhållande till de asylsökande Foodorabuden. Den som någon gång undrat över matbudens trötta ansikten får svaren här. Alla måste själva stå för fordon och service. Anders Teglund har bra kläder, fin cykel, socialt kontaktnät och andra jobb. När bekanta frågar om hans nya påhugg frigör han sig från skammen genom att säga att han skriver.

Egentligen tillräcklig

Läsarna får möta hans kollegor. Mest rörande är pakistaniern Mubarak vars årsinkomst är tillräcklig, egentligen, för att ge honom uppehållstillstånd, men eftersom hans Foodora-kontrakt är så korta blir de inte giltiga.

– På en politisk nivå tänker man sig att arbetsmarknadspolitiken och migrationspolitiken ska kroka i varandra, men i själva verket finns ett glapp mellan de här systemen och i det glappet rekryterar Foodora sina arbetare, säger Anders Teglund som vill synliggöra just detta.

– Jag tycker att det här är en spricka i vårt samhälle och som kulturarbetare är det bra att vara i den, där det är mörkt och eländigt.

Några timmar efter intervjun blir Anders Teglund nekad förnyat kontrakt på Foodora. Distriktsombudet har tidigare framhållit att han ger bort får många av sina pass. Trots att boken är färdig har han fortsatt göra ett antal timmar i veckan som matbud – ett slags betald terapi plus att han vill veta vad som händer när boken når offentligheten.

”Man är en siffra”

Anders Teglund har också engagerat sig fackligt och varit en av flera pådrivande till att Foodora till slut tecknade kollektivavtal med Transport även om det inte på långa vägar löser alla problem, framhåller han. Ändå är otryggheten och frånvaron av rättigheter inte det värsta.

– Man är en siffra för arbetsgivaren, på restaurangerna ska man inte synas och kunderna ser en inte. Det är total övervakning och total anonymisering – samtidigt.

Manliga beställare drar sig heller inte för att öppna i kalsongerna. Först blev han förvånad.

– Men så fattade jag att det är det tydligaste exemplet på att de inte tycker att jag är en människa. Jag är bara en pizza som kommer, ett spöke som bär fram en pizza.