Carl Johan De Geer: Fritid saknar jag intresse för, det känns meningslöst
Konstnären om sexlivet vid 85, att upptäcka att mamma var psykiskt sjuk och att jobba varje dag
Publicerad 2023-07-16
I år är det 50 år sedan ikoniska barnprogrammet ”Tårtan” hade premiär.
Tv-klassikern blev först vida utskälld, men klassas numera som kult.
– Under många årtionden överskuggade ”Tårtan” allt jag hade gjort och gjorde, säger konstnären Carl Johan De Geer.
Han drömde om en karriär som textilformgivare, men det kom att bli betydligt mer än så. Sedan 1960-talet har Carl Johan De Geer utöver det bland annat verkat som konstnär, filmare, modefotograf och författare.
Han var med och startade textildesignkollektivet 10-gruppen och satiriska undergroundtidningen Puss och väckte även stor uppståndelse med verket ”Skända flaggan” där det tvärs över flaggans gula kors står ”Kuken” med röda bokstäver.
Carl Johan De Geer är också en av upphovsmännen till tv-klassikern ”Tårtan” som hade premiär för exakt 50 år sedan. Det ikoniska barnprogrammet var till en början utskällt, men blev sedermera en succé och klassas nu som kult.
Cyklar dryga milen varje dag: ”I högform”
I dagarna fyller Carl Johan De Geer 85 år, men han jobbar oförtrutet på och cyklar fortfarande till ateljén på en gammal paketcykel från 1980-talet. Totalt trampar han dryga milen när han ska ta sig mellan hemmet på Södermalm i Stockholm och arbetsplatsen i Årsta.
– Det är en brant backe den sista biten upp till ateljén. Under många år har jag klivit av cykeln och lett den, men den här cykelsäsongen har varit lång och de senaste veckorna har jag tagit mig ända upp. Just nu är jag i högform.
– Jag har haft ateljén sedan 1983 och det är en gammal gymnastiksal. Men jag började köa till den redan på 70-talet. Här har jag gjort många filmscenografier och har bland annat byggt hela lägenheter.
”Fritid saknar jag intresse för”
Hur mycket är du här?
– I och med min ålder blir det inte lika långa dagar som förr. Tidigare kunde jag komma hit och börja med att dricka kaffe och läsa gamla science fiction-romaner i tre timmar. Nu börjar jag efter fem minuter och efter en eller två timmar har jag en målning.
Tycker du fortfarande det är lika roligt?
– Jag tycker det är otroligt kul att jobba. Fritid saknar jag däremot intresse för, det känns meningslöst.
Du har sagt att ”semester är en försmak av döden”?
– Ja, så är det. Men nu har jag en fru, barn och barnbarn och i rollen som en levande människa ingår det ibland att vara på något ställe utanför Stockholm och i år åker vi till Visby.
”När pappa dog ärvde jag 3 000 kronor”
Av alla dina titlar, vad skulle du säga att du är ”mest”?
– Jag har haft svårt att försörja mig på textilformgivningen som varit min favoritsyssla. Det har gjort att jag har växlat mycket. Under många år var min huvudsakliga brödföda att jobba som filmarbetare. Som ung var jag väldigt fattig och bara för att jag är medlem i släkten de Geer betyder det inte att jag har fått pengar. Det fanns aldrig några pengar och när pappa dog ärvde jag 3 000 kronor.
Du var med och startade undergroundtidningen Puss i slutet av 60-talet, hur skulle du beskriva den resan?
– Vi var ett gäng där min dåvarande fru Marie-Louise Ekman ingick och som ställde ut på ett galleri och kring det uppstod en krets som ansåg att målning som bara hängde ovanför en soffa i ett hem var en meningslös verksamhet. Vi tyckte istället en bild borde tryckas i minst 10 000 exemplar så den kunde spridas och inte heller vara så dyr. Det blev Puss och den sålde slut varje gång.
– Men efter ett tag förbjöd Pressbyrån den då de ansåg att den var för vulgär och obscen. Vi var inspirerade av undergroundserier från USA och det var mycket sexskämt och saker som var avsedda att störa folk. Då hade vi istället gatuförsäljare, men de drack öl på Sturehof för pengarna som de fick in så ekonomin blev ganska vacklande.
”’Tårtan’ överskuggade allt jag gjort”
Det är 50 år sedan ”Tårtan” hade premiär. Ni fick kritik för att den var ”äcklig” och ”smaklös”, hur kändes det?
– Det kändes jättekonstigt. Vi tyckte vi hade arbetat i en solid farstradition från de amerikanska stumfilmerna från 1910- och 1920-talet. Där var det inte konstigt att kladda med deg, i ”Helan och Halvan” kladdades det även med dynamit. Vi tyckte bara vi gjorde en helt vanlig fars och vi kallade det för den skämtfria humorn. Vi ville också göra något som kunde uppskattas av både barn och vuxna.
Minns du när det vände till att bli en succé?
– Det tog nog ungefär åtta år och det var efter att den första reprisomgången gick. Jag hörde talas om poliser som bytte pass för att kunna se ett avsnitt. Det var också folk i segelbåtar som hade vänt hem. Det var rätt så rörande och det har kommit fram många till mig genom åren som har berättat vad ”Tårtan” har betytt för dem.
Men du blev lite sur för att alla snackade så mycket om ”Tårtan” eftersom du hade gjort så mycket annat?
– Ja, men jag har kommit över det där nu. Men under många årtionden överskuggade ”Tårtan” allt jag hade gjort och gjorde. Det spelade ingen roll hur bra och nyskapande det var. Det där blev jag lite trött på.
Dömdes i hovrätten: ”Helt paff”
Vi har också utställningen från 1967 med dina vapenvägraraffischer. Där fanns ”Skända flaggan” och du blev brottsmisstänkt?
– Det var grafiska blad som var numrerade och signerade som till min oerhörda förvåning och sorg blev beslagtagna av polisen. Det måste varit någon från allmänheten som sett dem på konstgalleriet och gjort en anmälan. Jag blev helt paff och sedan åtalad för skymfande av statssymbol, skymfande av utländsk statssymbol och uppvigling. Det var parodiskt och vi överklagade. Men det blev samma dom i Svea Hovrätt och jag dömdes till 75 dagsböter.
– Nationalmuseum köpte tre stycken blad för att arkivera dem, så de fanns tre i statens ägor. Jag ringde sedan och frågade om jag fick uppge att jag var representerad där. Det fick jag absolut inte och de sa att jag var registrerad som ”okänd mästare”. Men sedan blev de lagliga och ägs nu av Moderna Museet.
Mormor hade hakkors i guld
Du har gjort filmen ”Mormor, Hitler och jag” 2001 om din mormors nazistsympatier?
– Jag bodde hos mormor ett tag och det där var ju märkligt. Hon hade bland annat tidskrifter med stora hakkors i guld på varje omslag. De hade hon framme så alla skulle se dem och hon förklarade för mig vilken fin människa Adolf Hitler var och att det var judarna som hade startat Andra världskriget. Det var så absurt och jag har kusiner som påstår att jag har hittat på allt. Samtidigt var hon en underbar person. Det var så dubbelt och det är det som filmen handlar om.
Förstod inte att mamman var psykiskt sjuk: ”Försökte plåga oss”
Du har också berättat om din mamma som var psykisk sjuk?
– Hon var mycket illa psykisk sjuk och det förstod inte vi barn när vi bodde hos mamma. Vi trodde hon var en ond häxa och hon försökte plåga oss på alla tänkbara sätt. Hon sa också ”jag är väldigt sjuk och om en vecka är jag troligen död”. Så småningom blev vi ju vuxna och kunde lämna henne. När jag sedan gifte mig med Marianne som tidigare jobbat som mentalsköterska besökte vi henne. Hon bodde kvar i samma lägenhet som var totalt förslummad och då sa Marianne till mig ”den kvinnan är ju psykiskt sjuk”. Det var inte förrän jag var 48 år som jag förstod att hon borde fått någon form av diagnos.
Är det en sorg?
– Ja, det är det verkligen. I all kultur förekommer det att män visar en väldig sorg när deras mamma dör, men jag känner inte själv igen det. På hennes begravning sa min bror att det var den lyckligaste dagen i hans liv. Då förstår man vilket trauma det har varit. Jag skulle inte uttrycka det så, men det var vemodigt.
Föll pladask: ”Spred glädje”
Privat är du gift med Marianne de Geer sedan 36 år. Hur träffades ni?
– Vi träffades på en skräcksfilmsinspelning där jag hade skrivit manus. Det var en hemsk och dyster stämning och mycket blod och sår som skulle göras. Maskören hann inte med allt och hämtade Marianne som hade samma utbildning. Hon spred genast en sådan glädje och hade ett glatt skratt och en optimistisk utstrålning.
Det låter som du föll pladask?
– Ja, det gjorde jag verkligen. Vi slog oss ihop redan första dagen och det varar än. Träffas man på jobbet är det nog en slags garanti för att man har ungefär samma intressesfär i livet. Vi hade det konstnärliga intresset och genom alla år har vi hjälpt varandra. Hon har faktiskt ateljén här bredvid och vi jobbar var för sig och sedan ses vi och dricker kaffe i rummet som är mellan oss.
Sexlivet vid 85
Marianne sa i en kul intervju att du brukar säga ”sex, det minns jag med värme”?
– Ja, det kan man säga. Men jag fyller ju för fan 85 år…
I samma intervju sa hon också med glimten i ögat att hon vill ligga mer?
– Haha! Ja, men jag låter henne säga vad hon vill. Men det där är ju lite tillspetsat.
På tal om födelsedagen, hur ska den firas?
– Då är vi i Visby med våra barn och barnbarn. Vi kommer gå ut och äta och blir det en Pizza Diavolo med salami. Det är min kulinariska dröm.
Carl Johan de Geer om…
…vad han är mest stolt över
– Det är mina textilmönster. Jag började med att tro att jag kunde försörja mig som textilformgivare och att jag kunde göra ett mönster om dagen. Sedan visade det sig att de inte var rätt i tiden, det var jättesvårt att sälja dem. Det innebar att jag kände mig lite motarbetad och tappade förmågan att göra ett mönster om dagen. Nu kanske jag bara skulle kunna göra ett mönster i månaden, eller ett om året.
…att fylla 85 år
– Det är en abstrakt siffra. Som ung kunde jag aldrig tro att jag skulle vara yrkesverksam som 85-åring eller bli så gammal överhuvudtaget. Men jag jobbar på och känner ingen större skillnad.
…hälsan och doktorns bannor
– Hälsan är god, men jag har fått restriktioner om att jag ska undvika socker. Annars kan jag få diabetes. Mamma hade diabetes så nu har jag slutat helt med socker. Men jag har aldrig rökt och det kanske är därför som jag har blivit så gammal. Många vänner och kollegor som har rökt är döda nu.
