Marianne Lindberg De Geer: Att lyssna på böcker är som att ligga med kondom
Konstnären om Björn Afzelius, åldrande kulturkvinnor och nya boken
Publicerad 2023-03-24
Knausgård. Norén. Lundell. Kulturmän som skrivit självbiografiskt.
Men hetast just nu i dagboksgenren är Marianne Lindberg De Geer, 77, som just släppt släppt sin tredje bok på tre år, ”Faktiskt tyvärr”.
– Jag får så mycket brev så jag hinner inte svara. Många skriver: Gud, vad jag känner igen mig. Ska jag bli förolämpad eller glad? Här vill man se sig som originell, säger hon och skrattar.
Autofiktion kallas det när författare skriver romaner som är självbiografiska. Som Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”-böcker.
Lars Norén (1944–2021) och Ulf Lundell skrev och skriver regelrätta dagböcker. Norén skrev lysande pjäser, men är för dryg och elak i sina dagböcker, för min smak. Lundells musik och böcker älskade jag de första 10–15 åren, men tröttnade på ”Vardagar” efter ett par böcker.
Har däremot älskat Marianne Lindberg De Geers tre dagböcker ”Tvära kast”, ”Utan hänsyn” och nya ”Faktiskt tyvärr”. Det är mer spännande att läsa om kulturvärlden ur ett kvinnligt perspektiv. Och vi bjuds på skvallrig namedropping, provokativa åsikter, en hel del om ålderskrämpor och närgånget om den egna familjen.
Känns som en vän
Efter att ha läst mer än 2 000 sidor av henne, känns det nästan som vi redan känner varandra när vi till sist träffas på bokförlagets kontor i Gamla Stan i Stockholm.
– Jo, det är många män som läser också, det förvånar mig lite, säger hon.
Naturligtvis hade jag koll på Marianne innan jag läste dagböckerna. Som omstridd (och omtyckt) konstnär, dramatiker, teaterregissör, kulturskribent på Expressen och före detta chef på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Men skvallerintresserad som man är, läste jag först de självbiografiska romanerna ”På drift”, ”Under belägring” och ”Sig själv närmast”, där framför allt den tredje delen handlar om pojkvännen Johnny, en fiktiv variant av Björn Afzelius (1947–1999), en stor favorit för mig.
Så vi pratar naturligtvis om honom, Mikael Wiehe och Hoola Bandoola Band.
Konstant otrogen
– Björn såg en chans att lämna bandet när jag kom in i hans liv. Jag tyckte mycket om Mikael i början, vi var förtroliga med varann. Sedan har han liksom tagit över Afzelius när han dog, det finns inte en intervju när han inte nämner honom. Han var rätt avundsjuk på att Björn fick alla brudarna. Till min sorg, men så var det.
– Jag var inte så jätteförtjust i varken Mikaels eller Björns låtar… det var hans kropp jag var ute efter (skratt).
– Björn var väldigt ojämn. Det finns både pekoral och fantastiska låtar. Mikaels ”Flickan och kråkan” är ju en verkligt bra låt. Men han och jag har tappat varandra. Jag brukar få ett God jul-kort varje år. Utan tomte.
Hur kommer det sig att du skrev tre självbiografiska romaner? Debut vid 71 års ålder?
– Dorotea Bromberg (tidigare hennes förläggare) frågade om jag kunde skriva en bok. Absolut inte, sa jag. Sedan slutade jag i förtid på Kulturhuset och tänkte: Varför inte? Mona är mitt alter ego. Intentionen var att det skulle kunna vara en generationsberättelse och det blev det ju. Jag har en kvar där.
Skulle kunna bli en suverän tv-serie, säger jag. Både som skildring av den tiden och hur kvinnor hade det då. Marianne håller med.
Förstående make
Hon är gift med Carl Johan De Geer, 84. Även han omstridd och omtyckt konstnär. Dessutom författare, filmskapare, musiker, designer, kulturjournalist, fotograf, skådespelare och scenograf.
Vad tycker han om att du skrivit så mycket (även en pjäs) om Björn Afzelius?
– Han har också sina sorger och stora kärlekar som vi kan prata om. Det är så storartat med honom. Det finns ingen annan jag skulle kunna leva med, vi firar 36 år. Han har också varit med om de där stora känslorna man har mellan 27 och 42. När det bara poff! smäller så här, så han är tolerant med det. Björn blev också trevligare mot mig när jag träffade Carl Johan. Fast han blev inte bättre som pappa. Han var inte så närvarande trots att han älskade sina döttrar. Men han gav dem fantastiska somrar i Italien.
(En av Afzelius döttrar, Rebecca, har han ihop med Marianne).
Varför började du skriva dagböckerna?
– Jag har ju skrivit pjäser och satt upp dem, men fick inga sådana jobb. Jag tror det var för att jag hade läst Noréns och Lundells böcker och undrade om man kunde se nån skillnad på när män och kvinnor skriver. Jag började lite försiktigt, försöker hoppa på mig själv bakifrån och på den vägen är det. Jag skriver varje dag.
Har du läst alla deras böcker?
– Ja, det har jag. Det tycker jag man ska göra. Jag tycker om att vara i de världarna. Men Lundells allra senaste skummade jag lite grann. Han är intressant. Alla män i generation efter generation har dyrkat honom. What the fuck for? Vad är så attraktivt? Ålderdomen har inte blivit lika tjusig när han börjat bli fiende med sin dotter.
Vad tycker Carl Johan om dina dagböcker?
– Varje dag frågar han: Har du skrivit färdigt? Får jag läsa? Han är alltid så positiv. Tittar på kommatering och syftningsfel. På nåt sätt är han väl lite grann min redaktör. Som Örni (deras gemensamma son) säger: Pappa förlåter dig allting.
Hur hinner du skriva? Du berättar ju i dagböckerna om att ni sover länge och ser mycket på tv-serier och fotboll på tv.
– Jag skriver på förmiddagarna. I dag har jag även klippt håret på maken.
Många reaktioner
Får du mycket reaktioner på böckerna?
– På Facebook, på Instagram och gammeldags snigelpost. Jag får dåligt samvete för jag hinner inte svara alla. Det är jättemånga som är lite yngre eller äldre som vill läsa om hur det är att vara i det jag är.
Ingen av dagböckerna kommer ut som ljudböcker.
– Att lyssna på böcker är som att ligga med kondom.
Varför heter boken ”Faktiskt tyvärr”?
– Det var ett uttryck min dotter Rebecca hade när hon var fem. Då satte hon handen i sidan och sa: Faktiskt tyvärr! Då var det ingen idé att prata med henne. Då hade hon rätt i allt.
Ungefär som du tycker att du har rätt i allt då?
Marianne skrattar högt och säger:
– Nu ser jag hur du skriver det. Att hon skrattar hysteriskt och håller med. Jag tror kanske att man uppfattar mig så.
Pjäs på gång
Det är kul att prata med Marianne. Inte minst för att vi tycker likadant om mycket. Vi förstår till exempel inte varför vackra medelålders kvinnor i kulturvärlden klagar över att de blivit fula. Vi tycker lika om någon överskattad film. Och att Daniel Bergmans bok ”Hjärtat” är väldigt bra. Marianne så mycket att hon vill göra en pjäs av den.
– Jag håller på med det med en dramaturg. Daniel säger ok – om han inte blir tillfrågad av någon mer intressant person än jag. Han var så jävla fräck mot mig när vi träffades att jag blir full i skratt bara jag tänker på det.
En pjäs som blir av, efter flera års fördröjning, är hennes egen ”När skönheten kom till byn”. Premiär på Teater Brunnsgatan 4 fredag 31 mars. Ia Langhammer spelar en åldrad alkoholiserad Pippi Långstrump som vuxen. Eva Rexed och Omid Khansari har de övriga rollerna. Repetitioner pågår nu för fullt.
– Jag är utbildad mentalskötare, det kan jag säga dig, det har man nytta av när man regisserar en pjäs.
