Galet svettig sleazemetal

Mattias Kling

Hardcore ­Superstar jobbar hårt

helskärm

Det kan verka ­enkelt, men likväl moti­verat att påpeka:

När allt sitter är väst­kustens stoltaste sleazemetalcombo så galet ­underhållande att själva företeelsen lördagskväll tycks mallad just efter dess blotta existens.

Vilket mestadels stämmer. Även om premiär­nerverna är en smula ­darriga på sina ställen.

I grund och botten handlar allt om inställning och in­levelse. Två huvudsakliga karaktärsdrag och förhållningssätt som skiljer de som önskar från de som ­utför.

Placera Hardcore Super­star i den senare kategorin och få begåvade med någon slags vett och sans borde protestera.

Har roligt på scen

Det är trots allt en kvartett som tar sitt uppdrag på största allvar. Som troligtvis skulle kunna ställas ­inför enbart en felkopplad torktumlare som åskådare – och likväl se till att den snurrar sig fördärvad strax före ”Last call for alcohol”. Och dessutom ha väldigt roligt under tiden.

Vid minsta tvekan: kolla in valfri medlem och dess utspel. Vare sig det handlar om bandanaklädda bas­berget Martin Sandviks bastanta lufsande, Vic ­Zinos gitarrhjälteposer på vänsterflanken, Magnus ”Adde” Andréassons ­extroverta trummanér ­eller Jocke Bergs arenagester – det här är en grupp som ­älskar det den gör. ­Reservationslöst och ­expressivt.

Bra inställning

Det är också en attityd som lönar sig. För även om turnépremiären inför ett lönehelgsrumlande KB har sina svackor – märkbara ­exempelvis i öppningen med ”C’mon take on me” och i en ”Dreamin’ in a ­casket” som aldrig tycks hitta avsett tempo – från ­intro till avrundning med ”My good reputation” jobbar medlemmarna så att svetten sprutar och sömmarna brister.

Det är en lyckad inställning. Ett slitvargsbevis på att inlevelsen skördar segrar även då ­utförandet har sina brister.

Glöm aldrig det.