To Hell and back med Filip & Fredrik
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-18
NEW YORK. Nu har jag varit hemma hos Richard Hell.
Med Pontus Kåmark.
Punklegenden har en sanslöst hård säng, kan vi intyga.
”Om någon sagt”-temat är måhända trött, men här går den inte att komma runt.
Om någon under första Brasilien-matchen 1994, när Pontus Kåmark kom in på Pontiac Silverdome-mattan i Detroit och tog bort Romario, sagt att ja, om femton år kommer du och den där backen från Västerås att sitta hemma hos Richard Hell i East Village ... då hade jag bett vederbörande att bara ta halva Sobril-kapslar i fortsättningen.
Det är förstås Filips och Fredriks förtjänst.
Med den säregna duon i stan kan allt hända.
Jag ska träffa dem i ett annat ärende, men deras schema är så tajt att jag får försöka göra det jag ska medan de spelar in inslag till ”Söndagsparty”-premiären i helgen.
Och det visar sig alltså att de just den här dagen ska på hembesök hos Richard Hell – en av de mer sägenomsusade karaktärerna på sjuttiotalets new yorkska punkscen; gitarrist i Television, sedermera poet, känd för sin ”Please kill me”-t-shirt, alltid ett dekadansens genius.
Han bor, som sig bör, i ett ärketypiskt East Village-kyffe fem trappor upp i ett sunkigt gammalt sekelskifteshus på tolfte gatan mellan första och aveny A.
Där tränger vi oss in; komiker, fotbollsbackar, kamermän, inslagsproducenter och ett stycke förvirrad korrespondent.
Exakt vad Kåmark gör i East Village ska jag inte avslöja, men det slutar med att han fäster ett klistermärke på Richard Hells skjortbröst.
Nej, jag återger ingen surrealistisk LSD-dröm här. Jag talar sanning.
Själv får jag, tillsammans med Pål Hollender (ja, som om det inte vore nog med absurditeter är det ”Robinson”-stjärnan som agerar inslagsproducent också) sitta på Hells säng, inne i det minimala sovrummet. Det finns inte plats för fler än fem i den garderob som ska föreställa vardagsrum.
Den låga sängen är hårdare än en genomsnittlig bergshäll.
– Hur knullar man här, undrar Hollender närmast bestört.
När hell freezes over, kanske.
Punklegendaren har en gråsvart katt också. Han smyger in bakom en hylla full av Nabokov-romaner och Pavement-skivor – ”Crooked rain, crooked rain” står längst fram – och verkar aningen frågande inför den sällsamma scen som utspelas i hemmet.
Han är inte ensam ...