Lysande final på Mia Skäringers succéturné

Jan-Olov Andersson

helskärm

Aldrig förr har en komiker – man eller kvinna – gjort något liknande.
Totalt över 300 000 sålda biljetter. På Tele2 Arena var det både mer folk och högre jubel än när Djurgården, svenska mästarna i fotboll, spelar där.

Jublet ville aldrig ta slut när Mia Skäringer i går tog denna blandning av grymt roligt väckelsemöte och feministisk Eriksgata i mål.

Ja, riktig final var det inte, för de shower som Mia Skäringer tidigare tvingades ställa in på grund av sjukdom, genomförs nästa fredag-lördag i Lidköping och Kristianstad.
Men det går ändå att sammanfatta ”Avig Maria – No more fucks to give”, i går med undertiteln ”The final fuck”.
Utsålt i Globen i Stockholm sex gånger och Scandinavium i Göteborg fem gånger. 24 143 i går, förmodligen den högsta publiksiffran för en humorföreställning utanför USA. Men också utsålda ishockeyhallar runt hela landet. Tror inte vi ska underskatta det faktum att Mia Skäringer kommer från Kristinehamn. De kvinnor hon gestaltar på scenen har underförstått också ett landsbygds-DNA. Bor inte i Stockholms innerstad. Inte helt oviktigt i tider när folk ute i landet tycker de inte längre riktigt räknas.

Showen kom ju också förstås helt i rätt tid efter #Metoo. Matilda Gustafssons nyss släppta bok ”Klubben”, som utgår från hennes avslöjande DN-reportage, och förtalsrättegången Fredrik Virtanen vs Cissi Wallin må stå i fokus just nu. Men Mia Skäringers show är sådant det kommer att talas om när kommande generationer ser tillbaka på vad ”det där #Metoo” egentligen var för något. Vi är några hundra tusen som stolt och lite skrytsamt kommer att säga ”jag var där”.
För showen, med Helena Bergström som regissör och bollplank, är unik i sin blandning av humor och allvar. Från driften med manliga genier som Persbrandt, Norén och Bergman och hur sex skildras i tv-serier, till det raseri som finns i hennes råa, vulgära och ocensurerade feminism.

Från hoppen med prat om övergrepp, i en närmast chockartad inledning, och ett ombyte inför hela publiken med bar överkropp, till Gulletussan och Tabita, i galen musikvideo med Silvana Imam, där de sedan liksom kliver ut ur filmduken och fortsätter live.

Det är rockband, dansare, läcker ljusshow. Flera gäster, bland annat Molly Sandén. Och en publikkontakt av sällan skådat slag, trots arenans storlek.
Förändringarna jämfört med showen när jag såg den senast är bara till det bättre. Som helhet en fullkomligt lysande final.
Och publikens kärlek till Mia Skäringer är öronbedövande. Jublet under och efter showen vill aldrig ta slut. Majoriteten av publiken var, som vanligt, kvinnor. Som med muntra miner ivrigt diskuterade vad de just hade upplevt. Sannolikt styrkta av den roliga Skäringer-feminismen. En del män såg kanske lite mer sammanbitna ut. Som att de fått något att tänka på. Men ändå med mungiporna pekande uppåt. För Mia Skäringer är ju så förbaskat rolig. Även om män och kvinnor nog kanske inte alltid skrattade åt samma saker.