Helena Bergström om trycket på ungdomarna

"Kom hem till oss, politiker, och se en tonårings ångest"

Helena Bergström är orolig.

Hon har sett vad kravsamhället gör med våra unga, och undrar om vi vill ha det så.

– Kom hem till oss, politiker, och se en tonårings ångest, säger hon.

Vad händer med en generation som måste tävla om allt, vars värde mäts i antalet likes på Instagram och ingen lärare har tillräcklig tid för?

Skådespelaren Helena Bergström, 50, ställer frågan.

Som mamma till en 17- och en 19-åring, är hon orolig. Inte för att barnen är tonåringar, utan för att samhällsutvecklingen ibland känns hopplös.

– Kraven på att bli så jävla bra, lyckas och tjäna pengar. Det här utbudet behövde inte jag leva med när jag var ung, och fy fan, det var svårt ändå, säger hon.

”Enorm uppgivenhet”

Helena Bergström ville göra någonting åt hopplösheten, så hon besökte skolor för att prata med lärare om sin film, ”Julie”, baserad på August Strindbergs pjäs ”Fröken Julie”. I tragedin tar Julie sitt eget liv. Temat är aktuellt.

– Lärarna jag träffade sa att de inte hade tid med allt de ville. De har för mycket administrativt arbete att göra. Jag såg en enorm uppgivenhet. Vi måste bli medvetna om deras verklighet, säger Helena Bergström.

Var kolsvart i sinnet

En skola som inte har tid att se alla är livsfarlig, tror hon, och rädslan för att erkänna problemen ännu värre.

För två år sedan orkade en ung människa i Helena Bergströms närhet inte leva längre. Beslutet påverkade många. I ett år levde hon under isen.

– Det var någon som stod mig väldigt nära. Jag var kolsvart i sinnet och kände hopplöshet, säger hon.

”Extremt skuldbelagt”

Hon såg sina egna barn. Kände oro, blev rädd, och började tänka.

Hon läste statistik över det ökade antalet självmord bland unga, och räknade tyst på hur många varje slocknad siffra i statistiken påverkar. Såg mönster.

– När jag mår så här, tänk hur de allra närmaste mår, och tänk hur många vi är. Självmord är så extremt skuldbelagt på alla plan. Alla känner skuld, för att man inte såg. Och så finns det inga svar, säger Helena Bergström.

Vill skrika ut vad som pågår

Hon vill att vi får tid till att se varandra. För att mänsklig kontakt betyder allt.

– Vi sitter inte på ett berg i Irak eller utanför Seven eleven med en kopp. I jämförelse med det har vi det fantastiskt bra. Så vi tänker att vi inte får må piss, och känner skuld och ensamhet i stället, säger hon.

Och ungas ensamhet måste tas på allvar. Det är dags att se.

– Det finns en enorm press på ungdomarna. Har jag tillräckligt höga betyg? Vad ska jag välja? Det som politikerna säger låter fint, men vad är effekten? Vad har ni gjort med våra unga? Kom hem till oss och se ångesten över att välja skola, säger Helena Bergström.

– I dessa valtider måste vi fatta. Skrika ut vad som pågår.