”Det är ett elitgäng”
Publicerad 2014-02-04
Endre och Persbrandt spelar stormigt kärlekspar igen
Ett par som varit gifta i 25 år. Lever ensamma på en ö där de grälar och hatar.
Mikael Persbrandt och Lena Endre bjuder upp till ”Dödsdansen”. De har spelat kärlekspar flera gånger tidigare.
- Vi kan få den här texten att svänga, men nu ska vi göra något mera, säger Mikael Persbrandt. Det kan bli inihelvete roligt. Och sorgligt.
Den 22 oktober får August Strindbergs drama premiär på Maxim i Stockholm. Stefan Larsson regisserar det giftiga gifta paret som får besök av en vän, spelad av Tomas Hanzon.
Känner varandra väl
- Det är ett elitgäng, säger Stefan Larsson, 49. De kommer att få maximalt ut av Strindbergs text. Vår generations stora skådespelare ska göra de här rollerna.
Lena Endre och Mikael Persbrandt har kämpat med kärleken i tidigare roller. I ”Alla älskar Alice” lämnade han ett förhållande för henne. I ”Himlens hjärta” lämnade han Endre för en annan kvinna.
Film. Verklighet. Teater. Vad är bra med att känna varandra väl?
- Det är lätt att hamna i schablon och bekvämlighet, man har det så jävla mysigt ihop, säger Mikael Persbrandt, 50. Vi måste göra det svajigt igen, gå ner en våning i källaren där man inte varit förr. Det går när vi känner varandra.
- Nu har man sett ”Dödsdansen” förr, det får inte stanna vid att man skrattar åt hur sarkastiska och elaka de är, säger Lena Endre, 58. Jag vill det ska kännas i mellangärdet på publiken. Äktenskapsgräl är så mycket skitigare i verkligheten
- Jag ser framför mig hur Lena och jag skulle kunna göra det här, säger Mikael Persbrandt.
Har egen scen
- Jag med, säger Lena Endre.
- Så hoppas jag vi inte gör, säger Mikael Persbrandt. Jag hoppas Lena ska titta på mig och undra: ”Shit, vad håller han på med?”
Mikael Persbrandt är inte enbart skådespelare. Han driver också teatern Maxim tillsammans med Agneta Villman. ”Dödsdansen” ska spelas i sju veckor, 35 föreställningar.
Vill spela som Allan
- Jag vill göra en sak om året här på Maxim, säger Mikael Persbrandt. Som ”Anteckningar från ett källarhål” av Dostojevskij. Jag vore oerhört stolt om den dramatiska delen av teatern kunde likna Allan Edwalls Brunnsgatan 4.