Värdiga hyllningar till coola Ramones
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-03-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Per Gessle sjunger "I wanna be your boyfriend" - och Whale "Now I wanna sniff som glue".
Vet inte riktigt varför jag berättar det, men på något sätt markerar de låtvalen en viktig skillnad mellan Henrik Schyffert och Gessle.
Tror jag.
Båda låtarna återfinns på "The songs
Ramones the same" - Ramones-tributen som svenska skivbolaget White Jazz fått alla från Danko Jones och MC5-legenden Wayne Kramer till Hellacopters, Wilmer X och just Gessle att ställa upp på. Skivan är nu äntligen klar och jag får ett färskt ex av eldsjälen Calle von Schewen en sen kväll på Manitoba"s. Sen sitter jag inne på hotellrummet resten av tiden och bara pluggar Ramones-covers.
Nej, inte riktigt.
Men nästan.
Många av de nitton numren på skivan är faktiskt utomordentligt värdiga hyllningar till tidernas kanske bästa rock "n" roll-band.
Gessles "I wanna be your boyfriend" har jag redan nämnt en gång - den är , i all sin snällhet, vansinnigt snygg.
Sahara Hotnights "Rockaway beach" måste också nämnas. Den låter precis lika bra på skiva som på CBGB"s här om natten.
Nomads "I remember you", Sators "Mental hell", Dictators "I just wanna have something to do", Wayne Kramers blytunga "Bonzo goes to Bitburg" och Hellacopters
"What"d ya do?" måste också nämnas.
Den främsta överraskningen står dock Backyard Babies för med sin "Pet semetary". Har de någonsin låtit så avslappnade, självklara och coola? Nä.
"The songs Ramones the same" är ett måste.
Hur var Minken då? Inte alltför bra, får jag hoppas.
Willy Deville råkar nämligen vara den artist jag drömt allra våtast drömmar om att någon gång få se live, men när han äntligen kommer till Stockholm sätter jag mig på ett plan och åker till New York.
Å andra sidan lyssnar man väl på Minken för att få en vision av just New York och då måste ju the real thing vara ännu bättre.
Fast det är nog bara nåt jag säger.
Att Josephine Forsman är typ världens coolaste trummis vet ni redan.
Men har ni tänkt på basisten, Johanna Asplund? Det slår mig under den redan klassiska CBGB's-spelningen att hon ju faktiskt är ett under av charmigt uppkäftig kaxighet.