Genom ”Nattsudd” har Svante Grundberg för alltid en plats i den svenska tv-historien
För många är han kanske främst den otursförföljde kanotisten i ”Göta kanal”-filmerna.
Men Svante Grundberg förtjänar framför allt att bli ihågkommen för ”Nattsudd”, ett av de mest egensinniga och galna tv-program som SVT har gjort.
Det känns inte direkt som att Svante Grundberg var den där typen av ångestriden skådespelare som brann för att få göra någon av de tunga rollerna i ett Lars Norén-drama.
Jag vet inte, jag intervjuade honom aldrig, småpratade bara med honom på krogen några gånger. Alltid vänlig, alltid kul att träffa.
Det kändes mer som att han tog karriären lite med en klackspark.
Eller så tror jag bara det för att han ständigt dök upp i komiska biroller i sådant som senare skulle nå en miljonpublik:
”Sällskapsresan”, tv-serier som ”Smash” och ”Rederiet” och ett par julkalendrar.
Och så ”Göta Kanal”-filmerna, förstås. Där spelar han en rollfigur som helt enkelt kallas för kanotisten. Han råkar i samtliga filmer av en slump vara ute och paddla just när tävlingsbåtarna far förbi i rasande fart. Det går aldrig bra för Svantes kanotist…
Duon satt och rök, drack och svamlade om allt möjligt
Med sitt lätt förvånade och uppgivna uppträdande i rollen, blev han en stor publikfavorit.
Hans status som kändis blev dock aldrig av det slaget, att någon hade vett att bygga en hel historia där hans komiska begåvning fick blomma ut i full frihet.
Fast det gjorde det i SVT:s ”Nattsudd”.
Han och jämnåriga Björn Wallde hade träffats och upptäckt att de hade ungefär samma inställning till livet när de pluggade i Lund.
När de just hade passerat 40-strecket, 1985, hade de premiär för första säsongen av sin klassiska och kultförklarade tv-serie.
Den utspelades i Björn Walldes lägenhet. Duon satt och rök, drack och svamlade om allt möjligt här i livet. Grundberg alltid klädd i frackskjorta, väst och fluga. Det var förfest, innan de skulle dra ut på sta'n.
Fast det var inte så ofta de kom så långt. Och ett bärande inslag var de musikaliska filmsnuttar som ständigt avbröt pratat. Det låg säkert ett enormt arbete bakom det, att hitta dessa guldkorn till mest svartvita ”musikvideor” med allt från jazz från 1930-talet till rockabilly från 1950-talet.
Ibland rappade duon själva – ofta hellre än bra
I dag skulle många av filmsnuttarna, särskilt de med kvinnor som ägnade sig åt ”bensprattel”, förmodligen ha fått kritik för att inte vara särskilt politiskt korrekta.
Ibland sjöng duon och rappade själva. Ofta hellre än bra.
Men de gjorde allt med så gott humör och med en så skön ton, att – vad jag minns – drunknade rätt snabbt protesterna mot att två medelålders män satt och söp och rökte i tv-rutan.
Folkbildande när det gäller vad de kallade ”inaktuell musik” var det också, i bästa public service-anda. Fast det tänkte nog inte Svante Grundberg och Björn Wallde på. De ville nog mest ha roligt. Och blev under en period stora tv-kändisar så köpet.