Emma Hamberg: Därför läser jag dödsrunor till frukost
Publicerad 2022-06-28
Med döden som kompass och nekrologer till frukost navigerar Emma Hamberg genom livet.
Att allt är förgängligt har hon lärt sig den hårda vägen.
Som när maken Agi blev svårt sjuk och hjärnskadad – och livet aldrig mer blev det samma.
Att Emma Hamberg kan teckna serier och skriva böcker visste jag.
Men att hon skulle leverera ett magiskt livsbejakande sommarprat visste jag inte.
I hennes Sommar ryms både livet – och döden, glädjen – och sorgen, humorn – och allvaret. Skammen – och lusten.
Jag kan inte annat än le när Emma Hamberg förklarar sin livsfilosofi – där den ständiga närvaron av döden gör livet värt att leva och ta vara på.
Jag inser att jag i henne har funnit en självfrände.
Jag har själv använt mig av samma kompass.
Och ja, jag njuter också nekrologer till frukost. Vem kan låta bli? Där ryms ju all visdom om livet. Det som vi fortfarande har turen att få leva.
Hon samlar på sanna kärlekshistorier också. Och ja, det gör jag med.
För precis som Emma Hamberg säger – verkligheten överträffar alltid dikten.
Det gör ont att höra när hon berättar historien om när hennes livskamrat Agi, han som är pappa till hennes tre barn och som hon också gifter sig med, drabbas av svår sjukdom, så svårt att han kanske inte överlever.
Det gör han, mot alla odds, men svårt hjärnskadad. Samma person, men ändå inte.
Lyckan är stor, men verkligheten kommer i kapp.
I tio år kämpar de – han fången i sin sjukdom, hon i sin duktighetscell. De kämpar så hårt och så länge, men till sist går det inte.
Hon måste släppa taget – och gå vidare. Med skammen av att lämna en svårt sjuk make brännande på kinderna.
Men allt slutar lyckligt.
Agi finner helt oväntat kärleken först – sedan Emma.
Tack vare ett magiskt oxblodsfärgat bälte.
Allt är precis så passionerat, sorgligt och äventyrligt som bara livet och verkligheten kan vara.
Tack, Emma.
Du förgyllde min tisdag.
